ronnedal . se

Cykling och annan träning

Första cyklingen 2014

Kategori:Allmänt

Första milen på cykel sen klubbmästerskapet i höstas och lite lätt styketräning efteråt. Kommer ta tid att ta tid att komma i form igen. Men jag börjar i god tid i år iaf. Vägde in på 100kg vilket innebär många minus kilo muskler och många plus kilo fett.

Vätternrundan 2013

Kategori:Allmänt

Efter att ha tränat ungefär samma mängd som förra året så pekade formkurvan högre men självförtroendet lägre. Jag hade kört Nationaldagsloppet några minuter snabbare trots en tuffare resa på loppet som tydde på att formen fanns där. Men ändå kände jag mej inte riktigt i den form jag hade hoppats på. Efter förra årets Vättern hade jag och Sandra kommit överens om att om vi skulle köra 2013 så skulle vi inte ta bussresan upp och inte sova över på Carlsund som de flesta andra. Förra året var det en massa spring hela natten där vi skulle sova och vi sov väl en varsin halvtimme. Tänkte att man kan inte misslyckas värre genom att jobba hela dagen, sen hem och sova och sen åka bil så man är framme lagomt till starten. Sandra hoppade över årets Vättern p g a problem med ryggen så hon ska inte cykla längre rundor innan hon tränat upp den, så hon ställde upp som min chaufför.
 
Sandra hade klivit upp väldigt tidigt på morron då hon börjar tidigare än mej så hon hade inga problem att somna efter jobb, det hade jag inte heller men sov inte mer än 2 timmar högst. Vaknade och började för första gången känna stor förväntan inför loppet. En timme senare vaknade Sandra och vi började packa och drog iväg lite tidigare än planerat. Jag kunde inte sova på hela bilresan och Max i Mjölby var stängt när man ville ha en sista Frisco innan loppet. Vi stannade till i Motala city och kunde konstatera att det som enligt väderprognosen blåste, och det blåste kraftigt. Var svårt att se exakt från vilket håll då vinden styrs av byggnader men det var nog sydvästig som enligt prognosen. Vi hämtade ut min nummerlapp och åket vidare till Carlsund.
 
Väl framme kollade jag över cykeln och satte fast nummerlappen. Bytte om och satte oss sedan i matsalen och tittade lite på en film och väntade på att resten av SUB10-gänget skulle vakna. Hade ett tag tänkt att frukosten på Carlsund aldrig kunde vara sämre på lördagmorron än vad den var förra året. Men tog för säkerhet med oss en låda pannkakor och en massa annat gott att kalasa på. Och tyvärr så när jag såg vad andra åt kan jag bara bekräfta att fukosten om möjligt var ännu sämre än förra året. När man ska köra ett lopp på 30 mil förväntar man sej nåt i stil med en ordentlig hotellfrukost. Den här frukosten har inte ens en plats på någon form av skala och att man betalar pengar för den gör det hela bara tragiskt.
 
 
 
Den ivriga förväntan inför loppet var nu som bortblåst och jag kände mej inte direkt laddad för att cykla 30 mil. Och att första 10 skulle vara i sidamotvind kändes lite motbjudande. Man försökte trösta sej med att det skulle bli bättre vindar senare. Vi rullade ner till starten och samlade ihop oss så gott det gick. Vi var 26 pers som skulle hjälpas åt runt sjön. Förra året hade vi varit 20 men tappat ganska många på vägen så jag tror vi bara var 8 pers som rullade i mål tillsammans. Mitt egna mål var att många fler skulle med i mål i år. Vad det blev för tid kvittade lite eftersom det inte handlade om att köra på toppen av min förmåga utan förväntade mej samma tempo som förra året.
 
Det var väldigt mycket bättre att stå i startfållan med hela gänget när man visste att det skulle bli en regnfri runda. Det var nog bara 11-12 grader i luften och blåste som sagt kraftigt. Jag hade valt att bara köra med mina tunna korta cykelbyxor, en underställs tröja som är tät på framsidan för att skydda från att bli nedkyld, kortärmad tröja, armvärmare och korta cykelhandskar. Hade heller inga överdrag till skorna. Jag visste att det skulle bli lite kallt första milen men riktigt skönt sen när värmen skulle komma. Klädseln var raka motsatsen mot för förra året då jag tagit på mej alldeles för mycket. Enda likheten var att jag hade valt kortfingrade handskar.
 
Starten gick och vi rullade långsamt iväg ledda av motorcykeln ut ur Motala. Jag hade missats vad som hade sagts på mötet som gänget hade kvällen innan så jag visste inte exakt hur snacket hade gått. Men förstod att vi skulle ta det lugnt ner till Jkpn med tanke på vinden. Men det gick väldigt ryckigt. Jag låg långt fram när Motorcykeln släppte, vi drog upp ett lagomt tempo medans det gick lätt uppför. Hamnade längre bak i rotationen och det kom en lätt ner för som vi fick bromsa oss ner i 26km/h. Förstod inte riktigt hur man resonerade längst fram men min tanke var att snart kommer SUB11-gänget och drar förbi oss när dom lessnar. Dom var i samma startgrupp som oss och jag misstänkte att dom säkert låg kloss bakom oss tills vi fått upp tempot för att sedan släppa.
 
Problemet när någon drar ner tempot i en grupp är när nästa cyklist går upp för att rätta till så det blir ett bättre tempo går det oftast för fort istället. Och så fortsatte det länge. Några gick upp och bromsade varje gång dom var längst fram och några drog upp farten. Att vara en stor grupp cyklister som tränat väldigt länge inför ett lopp och dom står där adrenalinstinna på startlinjen och man säger åt dom att nu ska vi ta det lugnt dom första 10 milen är inte så lätt. Det svåra är även att för många försöker att rätta tempot efter hastighetsmätaren istället för hur mycket tryck man lägger i pedalerna. Har man en marschfart på 30km/h så måste man köra snabbare när det går nerför och även släppa av ordentligt när det går uppför.
 
Vi vart omkörd av en annan klunga som bara höll aningen högre tempo än oss. Vi hängde på dom och fick en väldigt behaglig resa ett tag. Men när backar kom så ropades det bak ifrån att alla inte orkade i det tempot så vi fick släppa. Men det var nog bra den biten vi fick vila från att ligga och dra i motvinden.
 
Kände efter ett tag att även fast jag tänkt på att inte dricka lika mycket innan som jag gjorde förra året så började jag bli besvärande kissnödig. Men fram till första depån i Gränna hade jag bara druckit 2 munnar vatten istället för att nästan tömt 2 flaskor som förra året. Det enda jag använde detta stoppet till var att kissa, sen stod jag bara och väntade på att de andra skulle komma tillbaks som sprang in i depån. Vi rullade vidare och nu kändes det mycket bättre. Förutom att när jag fått för lite sömns så brukar jag få en konstig känsla av uppblåsthet i magen. Satt och tänkte på att om jag nånsin ska våga satsa på att köra Vättern på max så måste jag sova bättre innan. Min kropp funkar inte med bara 2 timmars sömn. Men det var inte värre än att man kan cykla på i SUB10-tempo.
 
Den ojämna körningen i gruppen fick mej att välja att lägga mej bakom grindvakterna. Men om det var nånstans man kände av den ryckiga körningen så var det där. Hörde hela tiden gnäll bakifrån om hur ryckigt det gick och jag kunde inte annat än att hålla med. Min tanke från början var att vi hela tiden skulle ha 6-7 pers som inte gick med i rotationen utan bara låg och cruisade med bakom grindvakterna. Enligt våran kapten hade han även föreslagit det men det var ingen som var intresserad av det. Problemet när man är för många som går runt är att det lätt blir oreda och det var precis det vi fick uppleva. Men det är jobbigt att köra så ryckigt både för dom i rotationen och dom som ligger och försöker vila bakom.
 
Resan genom Jkpn gick mycket bättre i år än förra året. Gruppen sprack av flera gånger förra året av för mej okända skäl. I år rullade vi på snyggt igenom trots att det var trångt ibland när vi hela tiden cyklade förbi andra grupper av cyklister. Vet inte om dom hade dragit om vägen i år men den kändes aningen smidigare. Nu hade vi tampats färdigt med motvinden för den här gången. Nu hade vi sida med och ibland rak medvind beroende på hur vägen svängde, men vi hade lite backar att ta hand om innan vi kunde njuta av vinden fullt ut.
 
Det var flera som var trötta efter att ha legat och dragit länge i motvinden som nu gick bakom grindvakterna för att vila. Och ju fler som gick bak ju bättre kände jag att rotationen gick. Dock såg man att vissa ofta lämnade luckor i gruppen och några växlade led för tidigt längst bak. Fenomenet som blir av att växla för tidigt är att det blir en svans på 3-4 cyklister i ena ledet och en lucka från sista cyklist i det andra ledet bak till grindvakten. Det gör att jobbet som grindvakt blir onödigt jobbigt då denne inte har någon som skyddar från vinden.
 
Vi fortsatte att rulla på i ett bra tempo trots att mycket kunnat varit bättre. Vi hade passerat Hjo och jag hade inte full koll på vart men nånstans hade vi tappat några cyklister. Enda problemet med att ha folk som ligger bakom grindvakterna och vilar är att man har dålig koll på om dom släpper kontakten med gänget. Så det är viktigt att man inte väntar tills man blir för trött innan man går bak dit för att vila. Vägen kändes som att den bara gick nerför hela tiden. Visst, det var uppför ibland men bara långa uppför som knappt kändes i medvinden.
 
Förra året hade vi haft vårat sista stopp i Karlsborg men i år var planen Boviken istället. Men det var lite missförstånd och kanske lite tecken på trötthet när vi passerade Karlsborg. En ropade och frågade om vi skulle vänster eller höger in i depån. Vi ropade vänster och han svängde höger. Men han var snabbt med i gruppen igen. Väl framme i Boviken så kändes det som att alla som tidigare år hade kört Vättern hade tänkt att vi kör Boviken i år istället för Karlsborg. Det var folk överallt, man undrade om det var en camping eller en depå man kört in i. Jag kände mej lite snurrig i huvet och var stående bara och tittade mej okring innan jag insåg att jag måste hitta nånstans att göra av min cykel och fylla på vatten snabbt för att hinna med att kissa också.
 
Hittade 1½ kvadratmeter att lägga cykeln på. Fyllde på vatten i båda flaskorna, stoppade en bulle i bakfickan, stoppade en maxximtablett i en av flaskorna tog cykeln och gick iväg till dom andra och hoppades på att hinna med att kissa. Dom andra ropade att det var dags att rulla. Jag sa, kör ni så kommer jag ikapp. Men det var såna som trots allt var långsammare än mej i depån så jag hann gott och väl. Enda jag glömde bort var att öppna några fler bars. Det går att öppna barsförpackningar när man cyklar också men när man börjar bli trött är det bra att man gör det när man är i depå istället. Det började bli lite dimmigt i ögonen och jag var trött. Men inte trött i benen, så där trött man blir när man inte sovit tillräckligt. I övrigt kände jag mej hur stark som helst.
 
Vi rullade vidare mot Hammarsundet och snart var det dags för motvind/sidamotvind igen. Jag hade tidigare i några omgångar gått med och dragit men lessnat på att några alltid släpper luckor så det blir onödigt jobbigt. Jag låg nu igen bakom grindvakterna i väntan på att mer draghjälp skulle behövas. Och motvinden tog ut sin rätt. Fler och fler som hade gått med och dragit droppade av och flera av oss som hade legat bak och vilat gick nu fram istället. Lite så som hade varit min tanke från början. Gick väldigt mycket smidigare i rotationen nu än det hade gjort tidigare. Men vi körde nästan löjligt långsamt i backarna. Men det var bara att anpassa sej och ta det lugnt så vi kunde trycka på när det var nerför sen istället. Och det gick ganska bra undan nerför.
 
Vi svängde in till Medevibacken där vi möttes av ganska många som hejjade på oss upp för backen. Ett utbrytningsförsök kom här och jag var grymt frestad att hänga på men hejdade mej själv. Vi fortsatte i ett rätt bra tempo efter backen men många började bli trött nu. Räckte med minsta lilla farthöjningen eller ett litet motlut så ropades det lucka på en gång. När vi bara hade 5km kvar kände jag för första gången att benen började bli lite trötta. Men det hade varit ett bra distanspass och förhoppningsvis kommer man ha nytta av detta när det blir dags för Velofondo och Gran Fondo i slutet av sommaren.
 
Vi rullade in i målet i en snygg formation 20 minuter snabbare än förra året. Och nu var vi 23 av 26 som rullade in i målet samtidigt istället för förra året då vi var 8 av 20. Har jämfört lite tider mellan årets och förra årets mellantiden och totaltider och p g a vinden gick det lite långsammare ner till Jkpn och lite snabbare norrut. Sen syns det ganska tydligt att vi bra precis tappade dom 20 minuter vi var snabbare i år när vi var i backen. Men på förhand trodde jag att vi skulle hamna på närmare 9 timmar än vi gjorde. Men hade vi inte kört så ryckigt så kanske vi både hade kunnat kört snabbare samt inte tappat dom 3 vi tappade.
 
 
 
 
 
Att det skulle bli Vättern igen nästa år känns lite avlägset just nu. Dels så har dom höjt anmälningsavgiften med 500kr för dom som föranmäler sej i en grupp och dels så finns det många andra cykellopp jag skulle kunna tänka mej att köra istället.

En till distanshelg

Kategori:Allmänt

Förra helgen blev det en 15 och en 18-milsrunda och den här helgen vart det en 16 och en 18. Vart även en kort runda i tisdags och Nationaldagsloppet i torsdags. Känner mej ganska nedtränat just nu men hoppas på att en veckan med mycket vila kommer göra att det kommer en formtopp. 3300km i benen och ett grymt gäng att köra Vättern med. Idag visade många att dom är starka och jag har ingen anledning att tro att vi skulle missa vårt mål som är under 10-timmar även om vi skulle få motvind hela vägen runt sjön.
 
Inför dagens runda var jag lite orolig för att gårdagen skulle ha slitit för mycket på benen då vi körde Varberg tur och retur i motvind åt båda håll. Oturen var framme precis när vi skulle ge oss iväg imorse. Efter vi hade passerat ett farthinder jag och ställde mej upp för att täcka en lucka sprakade det till som om en tand på ett kugghjul hade gått av. Jag cyklade vidare men så fort jag tryckte på lite extra så började kedjan att kugga över. Efter att ha legat framme och dragit i en uppförsbacke och det nästan blev tvärnit då kedjan hoppade valde jag mej att lägga mej sist i gruppen tills jag fått ordning på växlarna.
 
Efter ett par mil hade vi en mindre krash i gruppen. Det gick bra med han som var i backen och jag passade på att undersöka vad som hänt med min cykel. Kunde inte se nåt som var fel, körde vidare och fortsatte att ligga sist och fick praktisera som grindvakt istället. Inte förrän vi var i Angered och bara hade ett par mil tillbaks lyckades jag se att kedjan spruckit i en länk. Helt otroligt att den hållit ihop så länge. Som tur var höll den hela vägen hem.
 

Nationaldagsloppet 2013

Kategori:Allmänt


 
 
En underbar dag för ett cykellopp. 17-18 grader i skuggan, sol och aningen mer blåsigt än jag hoppats på. Värmde upp i 10 minuter innan start utifall det skulle blir hårdkörning direkt. Vi vart paceade av en motorcykel dom första kilometrarna och det kändes bra så det inte blir buskörning. Alla var inte helt överens om vilkt tempo vi skulle hålla. 3 st gjorde ett litet ryck men endast för att ligga 50 meter framför klungan. Vet inte vad dom tjänade på det. Var rätt behagligt tempo fram till Tollered som jag visste skulle innebära problem för mej. Planen var att ta det lugnt uppför för att sedan köra ikapp nerför Hemsjöbacken. Kände att jag kanske kunde ha kört lite hårdare än jag gjorde. Vart lite onödigt stor lucka men jag hade hela tiden ögonkontakt med framförvarande klunga. Jag vände mej aldrig för att titta bakåt för att se hur många som var bakom, det kändes inte intressant, det var gruppen framför jag ville köra med.
 
Körde ikapp en tjej som kastade sej på mitt bakhjul och sedan hjälptes vi åt med korta förning fram till Hemsjöbacken för att minska luckan. Väl framme vid backen tryckte jag på ordentligt för att få upp en hög fart för att sedan bara krypa ihop och låta gravitationen göra jobbet. Gick en bit över 70 ner för backen då jag ser 2 hästar med ryttare som står tvärs över vägen. Hästarna har uppenbarligen blivit skrämda av nyss förbipasserande klunga. Jag vart tvungen att stanna och tecknade bakåt så bakomvarande skulle upptäcka faran i tid. Efter en minut eller två lyckades ryttarna få hästarna av vägen och vi kunde fortsätta. En av ryttarna ropade och fråga om det kommer fler. Vet inte om någon av oss svarade på den frågan i den ansträngda situationen men jag tänkte för mej själv, Jo, några hundra.
 
Klungan jag hade jagat var nu långt borta och kvar var vi nu ett tiotal som försökte samarbeta bort mot Edsås. Gick lite för fort för min smak i den första delen av gruppen så jag tog det lugnt. Istället för ett samarbete vart vi nu utspridda och det gick segt uppför. Jag har cyklat denna sträcka många gånger och känner mej själv så jag vet exakt vilka som är mina starka partier där jag kan ta in mycket tid. Vi närmade oss Edsås och nu kom en lång härlig nedförsbacke. Jag tryckte på och körde förbi dom som varit starkare uppför och alla hängde på bakom mej. Strax före Edsåsbacken lät jag några passera för att få lite vila och utnyttja farten från att ligga bakom till att komma en bit upp i backen innan lägsta växeln ska i. Växlade ner, ner och ner igen. Försökte växla en gång till men där var det slut. Bara att gilla läget helt enkelt. För er som inte känner till denna backe kan jag sägs att det är 11% lutning och att det sitter en skylt som både varnar och påminner om detta gör faktumet svårt att ignorera.
 
Jag tog det rätt lugnt upp för backen och satt hela vägen men vart ändå inte passerad av någon. Kände mej ganska stark då jag oftast brukar få stå och bryta mej upp för den här väggen. Det fortsätter segt uppför en bit efter där den riktiga backen slutar och jag tog hela tiden in på framförvarande. Försökte peppa några med att säga att nu är man uppvärmd så nu kan vi börja köra på lite. Det var glada miner och vi vart nu 4 st som turades om att dra. Men det skulle inte vara länge innan det är dags för nästa backe upp till Ödenäs. Den backen är rätt skön, inte alls lika brant som tidigare backar jag nämnt utan bara lång och seg. Var dock en av oss som tyckte det gick lite för långsamt men jag lät mej inte luras att gå med. När fartökningen kom fortsatte jag bara i mitt tempo som jag tyckte var precis lagom. Det tyckte de andra två också och stannade kvar med mej.
 
Efter Ödenäs skulle det bli lättåkt men tyvärr i motvind dagen till ära. Brukar inte göra så mycket om man är en stor klunga men nu var vi bara 3. Tog dock inte lång tid innan vi var ikapp våran 4'e man, men han såg inte så pigg ut längre. Vi gick runt på vad jag tyckte var rätt långa förningar (1-1,5m). Vår 4'e såg mer och mer trött ut, jag misstänkte att vi snart skulle vara 3. Tankarna började vandra om att det här kommer att bli tufft men dom som startade 5 minuter efter oss borde snart vara ikapp. Mycket riktigt så tappade vi honom några kilometer innan vi kom fram till vägskälet där man svänger mot Hindås. Jag såg när jag vände mej om att en stor klunga började närma sej men att dom säkert var 30-40s bakom. Vi diskuterade snabbt om vi skulle vänta in eller köra på. Vi körde på genom Hindås men på väg ut var dom redan ikapp oss.
 
Vi smälte snabbt in i den stora klunga som kommit ikapp oss och nu var det lätt utför ett tag innan det är dags igen. När dom kom ikapp oss såg klungan ut att anföras av en klubb men så fort det började gå uppför var det många som hade pigga ben som säkert legat och rulla med länge som tyckte att det gärna kunde gå lite snabbare. Det blev lite ryckigt men jag hade ändå inga problem att gå med. Vi började närma oss Bertshult och nästa riktiga backe. Förra året hade jag känt mej stark här men hade samtidigt haft en mycket behagligare resa dit. Men det gick bra även den här gången. Det var inte med stängd mun man körde upp som förra året men behövde inte heller gå på rött. Det rullade på i ett bra tempo men vi var väldigt många och det kändes som att alla inte hade riktigt lika bra koll på klungkörning. Vi klarade oss utan incidenter trots att en kille fick bakhjulssladd precis framför mej i en sväng. Jag markerade med att snabbt köra om och lägga mej framför honom. Såna vill jag inte ligga bakom.
 
Eskilsbybacken gick riktigt behärskat, många som börjar bli trött nu, tänkte jag. Men nu skulle vi även få köra i medvind, nåt vi inte varit bortskämda med. Tänkte egentligen inte så mycket på det förutom att vi nu rullade på i ganske bra tempo. Jag hade hamnat långt bak i klungan och det var dags att förbättra positionen. På bästa Northug-maner passerade jag ett 20-tal cyklister där det tog som minst energi. Vart nöjd med min nya position och såg att dom 2 killarna jag hade haft sällskap av tidigare satt där också. När vi närmade oss Landvetter började jag känna mej trött. Kom på att jag varken hade ätit eller druckit så mycket jag hade planerat. Det är svårt på så här backiga rundor att timea mat och dryck bra. Kan vara förödande att dricka eller äta för mycket på fel ställe, men även att äta och dricka för lite.
 
Nu började vägen mellan Landvetter och Jonsered. Vägen är smal med dålig asfalt och har gott om hål och tjälskott. Segt uppför går det också länge. Började ana en liten kris nu och risken fanns att jag kanske skulle behöva släppa. Det planade till slut ut men samtidigt drogs farten upp. Fick kämpa för att täcka luckor för nu höll klungan på att spricka av överallt. Hitta nya krafter nu när det gick lätt utför och körde förbi några som inte orkade hänga med längre. Kom längre och längre fram i klungan och helt plötsligt kändes det inte så jobbigt alls. Men jag visste att snart kommer den sista riktiga backen på loppet. Enda backen som inte riktigt har nåt namn vad jag vet, men är inte direkt någon backe man missar heller. Men den gick bra. Jag hade förvänta mej att några skulle köra riktigt hårt här men det gick så långsamt så det vart mer som vila än den urladdningen jag hade förberett mej på. Såg nu på klockan att jag nog skulle missa mitt mål med ett par minuter.
 
Tidigare har jag aldrig kört ner för Jonseredsbacken i en klunga, har alltid kört först ner med ett par killar på rulle. Har nog aldrig gått så långsamt ner för backen som i år men med tanke på att backen slutar i en t-korsning och vi nu var många så var det nog lika bra det. Och nu var det bara några kilometer kvar. I motvind och sidamotvind närmade vi oss målet. Det här är egentligen min styrka, spurten. Men med tanke på hur illa målet är beläget så struntade jag i att spurta och rullade lugnt in i mål på 3h2m28s. Målet med att köra under 3 timmar var missat, men med tanke på att jag inte riktigt kände mej i samma form som förra året då jag körde på 3h6m46s kändes det helt ok. Finns lite olika bud om hur långt loppet var, en del säger 104km och andra 105km. Jag vet inte exakt men om nåt av det stämmer så hade jag ett snitt på strax över 34km/h.
 
Sandra stod och sålde glass tillsammans med Marie när jag kom tillbaks till Kviberg. Och den chokladglassen är gettegod! Snackade med SUB10-gänget och dom hade kört på 3h22m trots punka och depåstopp. Förra året körde motsvarande gäng på 3h44m har jag för mej. Så det börjar kännas som att SUB10 skulle kunna bli SUB9 om vi kör lika bra på Vättern.
 
 

Redo för ndl

Kategori:

Var ett tag orolig för att jag inte skulle hinna återhämta mej från helgen innan Nationaldagsloppet. Men det var nyttigt med en kort runda igår plus dagens vila. Nu känns det som att benen kanske kommer att vara reda imorron. Men om jag är i bättre form än förra året vette katten. Målet är under 3 timmar men just nu känns det som att jag skulle vara nöjd med 3h10m.

Helt förstörd

Kategori:Allmänt

Det har vart helt enligt planerna väldigt många mil på cykeln den här veckan. 3st korta vardagsrundor på 5-7 mil och 2 långa rundor nu i helgen på 15 och 18 mil. Hade varit klokt att vila på fredagen men istället vart det en kort löprunda tillsammans med Sandra. Känns som att det verkligen har varit kvallitet i träningen men idag tog milen ut sin rätt. Med ett par mil kvar av rundan gick jag helt tom. Så där tom som man inte återhämtar sej ifrån. Vi fick en sen punktering som gav lite ofrivillig vila men det gick lika tungt efter det. Vägen hem efter rundan har nog aldrig gått så långsamt som idag. Dels så var det samma motvind som vi hade tampats med i 6-7 mil och dels helt tomma ben. Nu blir det till att vila måndag, en kort runda på tisdag, vila onsdsg och sen får vi se om kan prestera bra på Nationaldagsloppet på torsdag. Just nu känns det som att ska till underverk för att återhämta sej tillräckligt då det känns som att jag vurpat med cykeln och blivit överkört. Känner mej helt förstörd.

Triathlon Coach

Kategori:Allmänt

Jag var inte helt nöjd med styret som satt på min nya cykel när jag köpte den begagnad. 3T Rotundo LTD hette det. Skulle vara ett av dom lättaste styrena på marknaden men dels var det för smalt för mej och dels så gillade jag inte alls utformningen på bocken. Surfade in på 3T's hemsida och såg att det fanns ett styre som heter Ergonova som var kompakt och team-modellen passade väldigt bra ihop med färgerna på min cykel. På chans satte jag ut en annons på både HCK's forum, HappyMTB och Blocket. Tror inte ens att annonsen hann bli godkänd på Blocket innan jag hade ett svar via annonsen på Happy. En kille som hade exakt det styret jag ville ha i den bredden jag ville ha.
 
 
Har hållt på och experimenterat senaste året med olika höjd på styret och försöker hitta en tillräckligt aggressiv sittställning utan att det för den anledningen skulle bli obekvämt. På min nya cykel var redan röret från framgaffeln kapat längst ner och det gör att möjligheterna minimeras. Men jag känner mej bekväm med det. Det som uppstod nu när jag bytte styre var att dom kompakta styrena behöver en längre styrstam för att få samma avstånd fram till växelreglagen. Har nu en styrstam som är 100mm/6grader men den känns aningen kort. Har en som är 130mm/6grader men är helt övertygad om att den blir för lång. Ska försöka hitta nån som har lust att låna ut en 110 eller 120 bara så jag kan testa vad det är jag ska köpa.
 
Träningen inför Vättern känns helt ok även om jag inte känner mej riktigt lika stark som förra året. När jag stod vid starten förra året hade jag 330mil i benen. I år har jag än så länge 230mil men bara den här veckan är planen ca 55mil och jag skulle tro att det blir runt 45mil nästa vecka och förhoppningsvis ska det räcka för att toppa formen. Ska bli intressant med Nationaldagsloppet nästa vecka där jag kände mej väldigt stark förra året och gick i mål på strax under 3h7m. Kan jag köra på samma tid i år skulle jag se det som ett positivt formbesked.
 
I måndags var jag Triathlon Coach för första gången. Mölndal Outdoor anordnade prova-på-triathlon vid Råda Säteri och om jag förstod det hela rätt kommer det att köras sista måndagen i månaden hela sommaren. Vi kom dit precis så oförberedda man kan vara. En våtdräkt som man aldrig simmat i, en tempobåge man aldrig testat och löparskor man aldrig sprungit i. Sandra hade lite problem med andningen på simningen som vi inte är helt säkra på om de berodde på det kalla vattnet, våtdräkten eller annat. Cyklingen gick jättebra och hon gillade snabbt att ligga i tempobågen. Löpningen gick sådär då hon inte alls gillade sina nya löparskor, eller om det var kombinationen av dom nya skorna och nya iläggssulor som hon inte testat tidigare heller.
 
 
Men på det hela taget så gick det bra. Väldigt bra arrangemang av Mölndal Outdoor som lockade 72st deltagare som jag misstänker kommer att vara tresiffrigt nästa gång. Kostade endast 40kr att deltaga och då fick man tidtagning med mellantid för varje delmoment samt utlottning av fina priser på startnumret efteråt. Kan rekommenderas för alla som känner sej nyfikna på Triathlon.

Alltid lärorikt

Kategori:Allmänt

Idag var det dags för första träningspasset efter Göteborgsgirot. Mina handleder var helt förstörda efter MTB-loppet. Vet inte om det beror på att jag bara är vek eller om jag i förskräckelse krampaktigt hållt mej i styret. Men nu börjar dom återhämta sej. Jag var ju i backen en sväng också men tror inte att värken har nånting med det att göra. Läste på klubbens hemsida att dom kört backträning igår och det var även min plan för kvällen.
 
Idag tog jag mej ut till Jonseredbacken, eller Härkeshultsbacken som jag tror den även är kallad. Har läst på olika forum att den är 900m lång, har en snittlutning på 7,5% och en maxlutning på 9%. Även läst att man skulle behöva köra backen 21 gånger om det ska motsvara att cykla upp på Mont Ventoux. Var inte riktigt mitt mål för dagen. Brukar oftast köra 6-7 gånger och brukar vara ganska nöjd sen.
 
Det är väldigt lärorikt att köra backträning. Man får åter lära sej saker man redan visste men förträngt. Det är samma sak varje gång jag kör backträning för första gången på året. Den jobbigaste repetitionen är den första. Då överskattar jag alltid min kapacitet och kör på tok för fort dom första 2-300 meterna sedan sitter jag och håller mej stenhårt i styret och gungar med kroppen upp, ned och sida till sida. Andra gången inser jag att jag måste ta det mycket lugnare om det ska kunna bli 6-7 vändor. Tar det lugnare men sitter fortfarande och håller mej hårt i styret. tredje gången har jag insett att jag måste slappna av överkroppen och låta benen göra jobbet. Hålla lätt i styret och fokusera på att vara smidig i mina tramptag så det blir mer runddrag istället för tryck, tryck, tryck.
 
Fjärde och femte repetitionerna är i regel dom lättaste för då börjar tekniken sitta och jag känner att det går väldigt lätt sista 200 meterna. Sjätte vändan börjar det bli riktigt tungt i benen och även fast tekniken funkar så går det riktigt tungt men åter igen känns sista 200 meterna lätta. Sjunde brukar bli den sista även fast man säkert hade fixat några till om man gett sej fan på det.
 
En törn för självförtroendet idag var att jag insåg att det är väldigt stor skillnad på om man har 25 eller 28 som lättaste drev på kassetten. Jag brukar föredra 28'an men när jag köpte min nya cykel satt en 25'a på och jag har inte bytt ut den än. Det är segt att köra backträning i en så pass brant backe som Jonseredsbacken med 39/25 när man är så svag som jag är i backar. För dej som tycker att det är för tungt på lättaste växeln i backar kan jag tipsa om att det finns väldigt många olika typer av kassett och klingor man kan byta till. Aldrig fel att ha flera uppsättningar så man kan byta till det som passar för ändamålet.
 
Men läs eller räkna på dom grejerna som sitter på först så du vet vad du har. Jag tror att det är väldigt vanligt att motionärer kör med samma utväxling som proffsen gör när man egentligen borde ha motionärsutväxling istället. Säger man till redan i butiken när man köper en cykel att man vill ha en lättare utväxling än det som är standard så brukar det inte vara nå problem med att dom byter ut det kostnadsfritt.
 
Nu blir det vila fram till söndag då jag planerat att köra min första runda för i år i 29-gruppen med klubben. Jag har ju kört i 29-tempo tidigare i år. Men det var ett 200km brevetlopp. =)

Göteborgsgirot 2013 - Dag 2

Kategori:Allmänt

Efter Dag 1 kändes det som att jag hade mycket krafter kvar i benen. Nu var det dags för okänd terräng i dubbel bemärkelse. Första MTB-loppet och i ett område jag aldrig cyklat tidigare. Det hade innan loppet gått ut erbjudande om att man kunde byta från 37km till 25km om man var orolig för dom extremt tekniska partierna. Men man vill ju få ut så mycket som möjligt. Får väl skjuta cykeln i värsta fall, tänkte jag.
 
I Startfållan pratade jag lite med Stikkan och en till kille från HCK som jag inte vet vad han heter. Alla hade väl samma inställning, att detta är mest för kul och inte så mycket en tävling. Min tanke var att ta det lugnt på det tekniska partierna och pressa på när det vart grusvägar. Starten gick och det verkade som att några inte var helt nöjd med deras startgrupp och att dom hamnat långt bak i startfållan. Jag var tidigt in i fållan men valde medvetet att ställa mej typ i mitten. Var helt säker på att det var många som var snabbare än mej men samtidigt övertygad om att jag inte är långsammast.
 
 
Vi hann inte mer än ett par hundra meter innan 4-5st dök i gruset. Såg inte exakt vad som hände men troligtvis var det nån som försökte köra om där det inte riktigt fanns plats och drog med sej några andra. Inte långt efter vad det dags för det första tekniska provet, in i skogen. Tog inte lång stund innan det var tvärnit för nästan alla klev av och gick. Tog det säkra före det osäkra och gick jag med, eller småsprang. Märkte snabbt att jag var lång ifrån sämst rent teknisk trots väldigt lite erfarenhet. Det lilla jag hunnit träna när jag kört i Slottsskogen kom väl till hands.
 
 
Det där med att ta det lugnt på dom tekniska partierna för att trycka på sedan funkade inte så bra i praktiken som jag tänkt mej. Var ordentligt trött efter varje tekniskt parti så grusvägarna fick handla mest om vila och återhämtning. Det vart bara mer och mer tekniskt för varje skogsparti vi avverkade, hade nu efter att kört om Stikkan och den andra killen om vart annat nu blivit distanserad och hittat mitt eget tempo. Såg på ett filmklipp någon lagt ut att jag var ca 2 minuter efter när vi kört ca 14km.
 
 
Det område som kallas Getryggen och var ökänt det mest tekniska partiet på banan kan jag säga med facit på hand att det inte var på min nivå. Varken jag eller min cykel var direkt anpassad för detta så jag fick leda cykeln både uppför och nedför. Men i övrigt så var det inte så förtvivlat mycket jag behövde leda cykeln. Var många delar där andra ledde sin cykel där jag trampade på.
 
 
När Getryggen var avklarad, kom ut på grusväg och fick en klunk sportdryck kändes det som att nu är nog det värsta avklarat. Men det var fortsättningsvis rätt tekniskt varje gång man körde in i ett skogsparti. Men nu var det inte så att det kändes omöjligt längre. Visst var det några ställen man fick leda cykeln men det mesta gick att cykla. Kände också att jag började cykla förbi fler än jag vart omcyklad av som också gav en bra känsla. Men jag började tänka på Sandra och undrade vad hon skulle tycka om det här loppet som skulle köra den kortare men som ändå är väldigt teknisk.
 
 
Började bli riktigt trött i överkroppen och benen som tidigare känts hur starka som helst började också kännas trötta. Enda upplyftande var väl att många andra hade det mycket jobbigare. När man kör ner med framhjulet en liten svacka med gyttja kan man reflexmässigt dra upp styret för att inte framhjulet ska gräva ner sej. Men när krafterna börjar tryta blir man slarvig. Flög lite snett över styret och landade på vänstersidan. Duttade hjälmen i något hårt så glasögonen flög av. Någon ropade, Hur gick det!? Det gick bra! ropade jag och var snabbt uppe på fötterna igen.
 
Nu var det inte mycket kvar av loppet och det gick länge nedför. Kom ut på asfalten och misstänkte att nu är det bara asfalt resten av vägen så jag låste stötdämpare för att rulla lite mer effektivt sista biten. Nu var det många som hade det jobbigt som man passerade. Kändes ibland som att jag cyklade dubbelt så fort som många andra. Hade en kille efter mej vid Liseberg men även om jag var trött så fanns det inte en chans att någon skulle köra om mej nu när det bara var raksträcka kvar.
 
La i en riktigt tung växel och började trycka på och det tog inte långa stunden innan jag tappat honom och passerat något till. Kom ikapp en kille just innan jag var framme vid Ullevi som också fick se sej slagen. Det var ju den sista dagen av 2 så nu var det ingen idé att spara på krutet. I med tyngsta växeln och spurta i mål. Men efter målgång kände jag mej riktigt trött, så där så man blir illamående. Det var inte lika varmt som dagen så när man vilat en stund vart det lite kyligt. Men jag tänkte att Sandra säkert inte var långt efter då dom startade halvannan timme efter.
 
Missade tyvärr Sandras målgång men såg henne direkt efter. Såg du min spurt, ropade hon!? Nej, jag missade den, sa jag. Det där var det roligaste jag cyklat, sa Sandra och såg helt lyrisk ut. Så att jag oroat mej tidigare för om vad hon skulle tycka om dom tekniska partierna var helt obefogat skulle det visa sej.
 
Eftersom jag ska vara funktionär på Hisingen Runt blir det nu att ställa in siktet på Nationaldagsloppet. Det brukar vara ett riktigt roligt lopp.

Göteborgsgirot 2013 - Dag 1

Kategori:Allmänt

 
Än så länge i år har inriktningen på träningen mest legat på distans, endast ett riktigt intensivpass och då var jag ledare så det blir inte riktigt så intensivt som det kunde vara. Visste inte alls vad det skulle kunna finnas för hastighet i kroppen.
 
 
Jag stod ganska långt fram i startleden bland "avancerade motionärer". Långt ifrån alla såg avancerade ut på samma sätt som inte alla såg så elit ut som startade som elit. Ut ifrån Ullevi flöt det på väldigt bra, några hade väldigt bråttom iväg och det vart snabbt utdraget. Rullade på ganska bra ända till Vasaviktoria där det blev bökigt med spårvagnar som skulle korsa tillsammans med bilar och fotgängare. Spontana reaktionen var att det inte går att ha det så om det ska bli Giro nästa år. Framme vid handels så delade vi vägen med bilar. Och istället för att bara köra på så sniglade sej bilarna fram. Upptäckte efter en stund att det var nog tanken att vi skulle hålt oss på cykelbanan. Men jag hängde på alla andra. Fastnade i vart enda rödljus som finns efter den nyligen ombyggda Övre husargatan.
 
 
Väl framme vid Linnéplatsen var det dags för att knixa. Runt rondellen och upp på cykelbanan. Filosoferade en stund över hur det skulle se ut några minuter senare när ett par tusen cyklister till ska färdas samma väg som jag just gjort. Jag har full förståelse för att Göteborgarna inte vill att man spärrar av innerstan nå längre studen. Men med tanke på att i princip alla cyklister släpptes samtidigt kan det inte ha behövts spärras av mer än 1 timme för att alla cyklister skulle hinna passera genom stan. Och det jämfört med alla timmar det är avstängt under Göteborgsvarvet skulle inte vara mycket begärt. Jag förstår att det är säkert förhoppningen av arrangören att det blir så. Jag ser det som ett måste.
 
Knixigt var ordet, mestadels på cykelbanor som jag känner till sen tidigare. Visste delvis på förhand vart ojämnheter skulle dyka upp. Dock var det en total besvikelse att inte ett gruskorn sopats bort av arrangören för att på så sätt höja säkerheten. Men man får ju anpassa sej till förutsättningarna så det fick gå lungt i svängarna vilket gjorde att man fick grym träning på igång drag. Det är inte riktigt den typen av träning jag är van vid. Men har känt för varje år jag cyklat att jag fått bättre och bättre teknik för att göra igång drag utan att köra benen stumma.
 
Över Älvsborgsbron började det bli riktigt tunnt och jag visste inte riktigt om jag skulle köra på solo, köra ikapp en grupp som var hundra meter före eller vänta in dom som var hundra meter efter. Jag vet att min bästa chans att köra ikapp är i nedförsbackarna. Dels för att jag är lite tyngre samt att jag känner mej rätt bra rent tekniskt. Jag körde ikapp gruppen framför, men det gick lite för långsamt så jag tog sikte på nästa grupp framför. Det var några till som på samma sätt som mej letade andra som ville hålla samma tempo. Men det var svårt att hitta någon som ville hålla samma tempo hela tiden.
 
Blev ifrån körd i början av uppförsbackar för att sedan komma ikapp och förbi mot toppen. Väl över krönet vart hela tiden några andra cyklister i sikte, körde ikapp dom. Vart igen ifrån körd i början av uppförsbacke för att sedan ta dom när toppen närmade sej. Varför har dom så bråttom in i backarna?
 
Tjusningen med att köra lopp för min del är att hitta ett gäng att hålla ihop med, men det var svårt idag. I backen ner mot Björlandavägen kom jag ikapp ett gäng och nu var det dags för det först gruspartiet. Tänkte att här är det bäst att ta det försiktigt, men det gick lite för fort ändå och fick lite sladd på framhjulet just där man svängde in på grusvägen. Kändes lite läskigt men det gick bra. Efter gruspartiet blev det lättåkt, gick väldigt fort och banan gick på väg till cykelbana, till väg, till cykelbana och det var skönt att vi just nu bara var 2st som hängde ihop. Hade inte velat komma dit i en stor klunga.
 
I backen upp mot Albatross tog jag min vana troget det lugnt i början av backen för att sedan passera 6-7st vid toppen. Var ett 20-tal som hade samlats på toppen och hejade på. Jag visade upp ett oberört ansikte samtidigt som jag märkte att många kört på tok för hårt och var märkbart slitna. Och det var ju nu det snart skulle börja, anledningen att man hade tagit det relativt lugnt första delen. Passerade ganska många redan i foten av backen som leder upp mot Angeredsbron. Där stod Morgan och knäppte kort och tyckte att jag hade kass teknik i uppförsbacken. Finns säkert ett å annat att förbättra där. Eller så gillade han bara inte att jag stod upp. Många ser att stå upp som ett svaghetstecken, för mej är det att spara på benen och jobba med överkroppen.
 
 
Vidare upp över Angeredsbron tog jag det ganska lugnt. Kastade ett öga på hastighetsmätaren som visade 24km/h. Tänkte att det inte är någon idé att pressa på nå hårdare och det var ändå tillräckligt för att köra om några styken. Efter bron visade det sej vara en bra taktik att ta det lugnt på bron för nu skulle vi mycket högre upp än jag var förberedd på. Det var fler som inte var förberedd på det. Fortsatte att passera ett 10-tal cyklister innan toppen var nådd. Kom en liten brant just innan högsta punkten där jag passerade en HCK'are. Kände mej riktigt pigg och la i ett par växlar till och tryckte på för att få med mej farten.
 
 
Tänkte att nu blir det säkert lättåkt ett tag men det dröjde inte länge innan det började gå uppför igen. Men jag kände mej stark och tog sikte på en grupp på 7-8 pers hundra meter längre fram. Kom ikapp dom och just då började dom öka takten också och jag kände att dom kan bli ett bra sällskap resten av loppet. Strax efter var det en större klunga som kom ikapp oss men jag kände att riktigt den farten har jag inte i benen. Men det blev en stor klunga så länge det var lättåkt. Men sen i backen upp mot Bergsjön fick jag och flera andra ge oss och ta vårat eget tempo.
 
I Utby och Partille märkte jag att flera var riktigt trötta. Och alla svängar kors och tvärs gjorde att det vart väldigt jobbigt att ligga långt bak i gruppen så jag såg till att hålla mej långt fram. Så var vi framme vid sista grusvägsområdet. Vi dunkade på i en marschfart runt 30km/h och även fast jag kände mej som Cancellara på ett paveavsnitt kände jag att det är bättre och vänta och göra ett ryck lite senare. Det var en annan kille jag känt hade mycket krafter kvar så jag tog rygg på honom när gruspariet var slut. Det gick undan ner för backen ner vid tennishallarna och jag tänkte att nu är det väl bara lätt nedför resten. Såg att vi hade fått en liten lucka till dom andra och vi pressade på rätt hårt för att dom inte skulle komma ikapp.
 
Jag hade missat att man skulle svänga in vid Ekmanska och när vi svängde såg jag att dom andra nästan var ikapp igen. Känner väl till den lilla backe som nu väntade och vet att det här är min styrka. Så att istället för att växla ner så la jag i en växel till och spurtade upp för backen. När jag kom till toppen såg jag att ingen gått med så jag fortsatte solo. Kändes inte riktigt bra att köra så fort som man nu gjorde på en väldigt smal cykelbana. Kände att om jag möter nån som kommer det att gå illa. Nere vid Liseberg kom jag ikapp någon som helt såg tom ut. Kunde inte köra så fort jag ville och jag förstod att dom andra skulle vara ikapp mej när som helst. Men den här cykelbanan kan jag utan till och jag visste att det skulle bli svårt att hänga på mej.
 
Så jag gick ner i bocken och tog en tung växeln och dunkade på. Var väl inte mer största säkerhet jag passerade överfarten vid Valhalla och kort där efter var 2 ankor ute och promenerade på cykelbanan. Hann tänka ganska mycket om hur tråkigt det skulle vara att avsluta loppet med en and flaxandes in i framhjulet. Men jag hade tur och dom flaxade inte. Och nu växte hornen ytterligare i pannan. Endast en lång raka bort till Ullevi. Jag tittade inte ens bakåt utan fortsatte bara för allt tygeln höll. Framme vid Ullevi gick det riktigt fort. Åter igen mycket snabbare än vad som skulle anses som säkert. Så fort att man blir ganska säker på att ingen vågar följa i det tempot. Sneglade bakom axeln men kunde inte se någon direkt bakom mej. Spurtade på in genom porten, sneglade igen, ingen där. I med tyngsta växeln och spurt in i mål!
 
66km med snittfart på 30km/h är inte direkt siffror som imponerar. Men med tanke på hur knixigt loppet var så är jag rätt nöjd. Nu är det bara att vila inför MTB-premiären imorron. Ska köra det längre loppet som sägs vara väldigt teknsikt så vi får se hur mycket man får bära cykeln imorron.

Tillökning i familjen

Kategori:Allmänt

Som dom flesta andra började jag drömma om en bättre cykel strax efter jag köpte min gamla cykel sensommaren 2006. Jag känner att jag gjorde ett klokt val då som satsade lite extra och köpte en kolfibercykel istället för att snåla och välja aluminium. Min Trek har varit en riktigt trevlig cykel förutom att det länge varit problem med växlarna på den. Till slut så lessnade jag förra året i samband med att framväxeln gick sönder och bytte ut rubbet gällande växlar. Bytte även vevlager som slutade med att jag vart tvungen att byta vevparti p g a kompabilitetsproblem.

Erfarenheten jag tagit med mej är att det är bra att ha en ren växelgrupp, inte blanda. Som original satt det en blandning mellan SRAM och Shimano. Även det som var Shimano var blandning mellan 105 och Ultegra. Det verkar bli mer och mer noga i takt med utvecklingen att inte blanda. Mycket blir special med att drev och kedja verkligen är skräddarsydda för varann. Trots det är det mer regel än undantag att nya cyklar säljs med blandade grupper.
 
Så i mina tankar kring ny cykel så var jag tidigt bestämd på att jag kommer fortsätta köra med Shimano. Frågan om man skulle satsa på elektroniskt eller mekaniska växlar kändes mest som en ekonomisk fråga. Drömmar om en riktigt lyxig ram som kanske en S-WORKS Venge har länge funnits. Samtidigt som Trek känns som ett säkert kort. Cervélo har inte varit med så länge i tankarna även om jag hört väldigt mycket gott.

Men när man drömmer om en cykel där bara ramen skulle kosta 30.000kr, komponenterna ytterligare 10.000kr och ett par schyssta hjul så drar det iväg och blir långt framtida drömmar. När man är i min längd är det inte direkt att man går och köper en cykel på rea heller, det är inte den storleken som brukar finnas kvar. Att hitta en begagnad kunde vara ett alternativ. Men det är inte allt för ofta jag ser någon som säljer något där både storlek, komponenter och prislapp överensstämmer med det jag söker.

Min förhoppning var tills nyligen att när jag fyller 40 år skulle det kunna bli dags för en ny cykel. Men tack vare en elitcyklist och en mycket förstående fästmö hann jag inte ens fylla 37. Hittade cykeln på blocket och kände på förhand till att säljaren var i min längd. Och specen stämde helt överens med min önskelista. Sa jag att min fästmö är förstående? Det är hon. Hon förstår även hur stor skillnad det är på cykel och cykel även om det i slutänden är upp till den som sitter på, hur fort det går.

Hann ut på en provtur redan igår och hon rullar riktigt fint. Riktigt härlig känsla när cykeln verkligen svarar på varje extra kraftigt tramptag man tar, och nästan så att man känner att cykeln tycker det är roligare när man trycker på lite. Som när man rider en häst och känner att hästen tycker att det är roligt när drar iväg i full galopp. Idag blir det intensivrunda med klubben så nu ska benen bli tränade för att på sikt kunna matcha cykeln.




 
Vrooom!

Stark på hemvägen

Kategori:Allmänt

Det har varit 2 härliga dagar i solen. Även fast det bara varit 10-12 grader i skuggan har man fått lite färg både på benen och i ansiktet. Har inte hört nån siffra än men jag misstänker att vi var 70-80 pers på dagens 95km långa runda till Gottskär, även kallan Hallontårtsrundan. Det serveras av tradition Hallontårta på fiket men jag avstod till förmån för en köttbullemacka. Tyvärr gick en cyklist i backen idag, var dock inte i den gruppen jag cyklade i. olyckan var framme strax innan min grupp rullade förbi. Av erfarenhet undvek jag att titta efter vem som låg på backen då det kan resultera i ytterliga incidenter. Såg dock att det var många erfarna personer med i den gruppen och jag är säker på att den olycksdrabbade vart väl omhändertagen.
 
Det var medvind på hemvägen och de flesta backarna hade vi tagit oss an på vägen till fikat. Men det var ändå rätt tuff cykling då vi mesta dels cyklade på små slingrande och smått kuperade vägar. Och när man är en så pass stor grupp som 20 pers blir det lätt stor dragspelseffekt och det tär på krafterna. Jessica, våran ledare gjorde ett bra jobb att hålla ordning i gruppen och höll igen de som gärna ville trissa upp farten.
 
Ofta så här tidigt på året har folk svårt att välja rätt hastighetsgrupp. En del tar av vana samma grupp som i slutet av förra säsongen men saknar kapaciteten. Samtidigt som några underskattar sej och väljer en för långsam grupp och istället ligger och hela tiden drar upp farten till det dom känner sej bekväma med. Föredömligt så höll vi strax över 26km/h i dag.
 
Efter att varit grymt slut efter gårdagens lopp var det inte utan tvekan jag gav mej iväg på dagens runda. Jag visste att förra söndan hade mina ben återhämtat mej så pass att dom höll till fikat. Men idag höll dom hela vägen, hade t o m ganska mycket krafter kvar på hemvägen så det gick undan upp för backarna mot Sahlgrenska och vidare upp på Högsbohöjd.
 
Det vart 330km i helgen, än så länge i år har jag cyklat 1270km.

Andra brevet avklarat

Kategori:Allmänt

Vi var väl som senast runt 14 pers som gav oss iväg från Statoil vid Fässbergsmotet imorse kl09.00 för att trampa 200km. Planen för dagen var att köra långsammare än förra gången men den planen sprack på en gång. Vi drog iväg i ett tempo som jag misstänkte skulle resultera i ett 29-tempo om vi höll samma snitt hela rundan. Tog inte lång tid innan vi tappat några som insåg att den farten var för hög. Fram till första stämplingen i Fjärås var vi 10st som hängde ihop. Som jag tidigare hade planerat åkte benvärmarna av till förmån för lite sol på bleka ben samt att låren skulle få jobba mera fritt då jag brukar bli besvärad av att de sitter lite för tight.
 
Men efter Fjärås skulle backarna börja. Tog inte lång stund innan 10 hade blivit 8. Backarna var väl inte så farliga till att börja med, men jag visste att banprofilen hade visat 2145 höjdmeter totalt. Och för er som har koll på hur många höjdmeter det brukar vara på ett lopp vet att i svenska mått mätt är 100 höjdmeter per mil är ganska mycket. Kände att benen fortfarande inte hittat nån superform men än så länge gick jag med ganska obehindrat även fast jag insåg att det här tempot skulle ta ut sin rätt.
 
Banan hade i sista stund blivit omritad så istället för att köra Björketorps backen från fel håll tog vi nu en mycket plattare väg. Så vi kan nog räkna bort dom där 145 från totalen. Väl framme i Björketorp kände jag att benen började kännas trötta och vi var fortfande i det som kändes som början av loppet. Det var fler som hade det jobbigt och även fast jag uppmanade att vi skulle ta det lugnare i uppförsbackarna så dundrade vi på i ett högt tempo. Ett tag när jag vände mej om och såg att vi höll på att gå från 8 till 4 så ropade jag åter igen och dom lugnade ner sej något. 3 till återanslöt och vi var 7 som cyklade vidare mot Kinna.
 
Strax före Kinna vart det ett tungt parti och vi vart 6. I Kinna var planen att ta ett längre stopp för att äta. Hörde någon sa, vi kan äta där på Macken. Och när man kommer från norrland så brukar Macken betyde bensin mack. Eller tapp som dom säger här i trakterna. Framför oss låg nu både en OK/Q8 och en McDonalds. Hmm,..undra vilken av dom han menade? Det vart McD. Beställde som jag brukar hamburgare utan lök. Dock verkar det ha varit praktikanter i köket så innan jag fått mina burgare hade dom andra ätit färdigt. Fick lite stressad kasta i mej burgarna och ansluta till dom andra som var redo att rulla.
 
Vägen ut ur Kinna gick segt uppför. Och att döma av farten verkar det inte som att någon tänkt att nu tar vi det lugnt så att alla kommer igång efter det långa stoppet, Nej, då, vi bränner på som att inget hänt. Jag fick gå på rött en lång stund för att inte bli ifrån körd. Beslöt mej efter det att inte gå med och dra tills jag återhämtat mej och svälja hamburgaren som kändes som att den var uppe i halsen igen. Det gick fortsatt undan och jag kikade på min hastighetsmätare och såg att vi fortfarande hade ett snitt strax över 29km/h. Jag kände att det var ett klokt val att inte längre dra men kände att jag aldrig riktigt återhämtade mej. Det var hela tiden mer eller mindre kuperat och så fort en backe kom blev jag påmind om att jag gått på för hårt.
 
Vi närmade oss Bollebygd och alla som cyklat där i närheten vet att det är grymt backigt. Men från det hållet vi kom nu hade jag aldrig cyklat. Det började gå segt uppför, följt av att det brantade till, fortsatte segt uppför och brantande till och så fortsatte det i vad som kändes som en mil. Tänkte, måtte detta sluta nån gång. Varje gång det brantade till kändes som att det här kan vara gången jag får släppa och köra solo resten. Men jag bet ihop och till slut var det äntligen en lång brant nedförsbacke följt av att vi nu skulle in i motvinden.
 
Jag gjorde mej så liten som möjligt längst bak där jag låg. Kom en backe över en järnväg och vips var vi framme i Bollebygd. Började inse nu att det började bli dags att förbereda sej mentalt på att cykla själv dom 65km vi hade kvar med mestadels motvind. Visste att det skulle bli backigt direkt ut ur Bollebygd men som tur var en av dom mindre backigare vägarna ut där ifrån. Som den stora klump som man är på runt 100kg vet jag att kortare backar där man kan trycka på och få med sej fart har jag inga problem att hänga med. Men när det blir långa backar med några procent för mycket så finns det risk att jag får gå på rött för länge. Nu cyklade man och hoppades på att dom andra skulle börja visa lite svaghetstecken så att farten kanske skulle mattas av lite, men icke.
 
Vi kom till sista stämpligen i Sätila där vi fyllde flaskorna en sista gång samt tog en glass i solen. Kommer inte riktigt ihåg hur glassen smakade, men då det var en TipTop och det är min favorit var den säkert god. När vi rullade iväg kände jag att oavsett hur mycket vi hade vilat så var benen tomma. Jag visste nu exakt hur sista biten hem skulle bli för jag har cyklat dessa vägar många gånger. Det är vägar som många betraktar som lättkörda men det finns så klart backar. Backar som kan leda till ensamhet. I backen upp mot macken/tappen vid Hällingsjö fick jag släppa. Det är en lång seg backe och det gick bara aningen för fort. Tror någon upptäckte att jag hade släppt och dom lugnade sej lite så jag hann ikapp.
 
Kändes som att jag fick använda mina absolut sista krafter för att ta mej upp för den sega backen, men jag visste att det nu skulle bli en lång nedför i rak motvind. Samtidigt visste jag att det skulle kvitta, för vid det här laget finns det inget som heter återhämtning. Frågan är bara hur mycket man kan kräma ur sina små ben. Hur mycket man kan fortsätta även när benen skriker slut och mjölksyran håller på att ta över kontrollen över kroppen. Jo, men lite till kan vi nog. Men snart inte mer.
 
Jag visste exakt vilka backar som var kvar. Frågan var nu bara vilken som skulle bli mitt slut. Men på nåt sätt lyckades jag hela tiden överträffa mej själv och hängde med över de backar jag var helt säker på att jag skulle tappa dom andra i. Till slut skulle vi över Balltorp. Jag har själv bott där och cyklat över där många gånger. Inget jag brukar göra frivilligt men nu var det bara att gilla läget. Jag släppte ganska snabbt in i backen. Mikael som även han började ta slut släppte också. Han är en riktig gentleman och jag vet inte om han släppte för min, hans egen eller för bådas skull. Men när det planade ut tog jag rygg på honom och han kunde hjälpa mej att återansluta en sista gång till de andra. Väl över Balltorp var vi ju istortsett framme. Bara en liten slakmota kvar bort mot Fässbergsmotet.
 
Kan ju säga att det inte känns nyttigt att pressa sej själv så hårt så länge när man känt att man varit slut i så många mil. Men nån typ av positiv effekt ger det säkert. Rullsnittet i mål vart 29,3km/h på min mätare. Långt över planerade och långt över min kapacitet just nu. Det tempot får det inte bli nästa helg då det är dags för 300km. Men imorron är det dags för en söndagsrunda med klubben på 95km till att börja med. Kommer bli lika fint väder imorron. Men jag är rädd för att mina ben inte kommer att vara med mer än halva rundan, sen får vi grisa på, på samma sätt som jag börjar bli van vid.

Ingen mekaniker

Kategori:Allmänt

I onsdags var jag och Sandra på en föreläsning med Mattias Reck på Elixia i Masthugget. Jag har haft förmånen att lyssna på honom tidigare och detta vart mycket en repetition av tidigare förläsningar. Men Mattias är väldigt inspirerande att lyssna på och det gör ingenting alls om man hört mycket av det tidigare. Tråkigt är att de flesta förläsningar och seminarium man besöker nu för tiden har dom totalt kassa trådlösa headset som sprakar och ljudet försvinner ibland. Mattias var märkbart besvärad av detta och hade inte riktigt den närvaron jag är van vid. Uppmaning till alla som köper in ljudutrustning till föreläsningar, snåla inte, köp riktiga grejer!
 
 Mattias föreläsning handlade mycket om fettförbränning och hur man lägger upp träningen för att kunna prestera under långa lopp som Vasaloppet och Vätternrundan. Det Mattias pratar om är baserat forskning vilket han ofta påpekar. Och det han säger känns så logiskt att det känns som att man redan visste det. Men under och efter föreläsningen får man en helt annat medvetenhet om hur kroppen fungerar och påverkas av olika typer av träning, kost och vila. Får du chansen att lyssna på Mattias så missa inte det tillfället.
 
Igår var det dags att fixa i ordning cykeln inför helgens turer. Hade problem helgen som var med att kedjan hamnade mellan klingorna fram när jag växlade ner till lilla klingan. Slog mej att lilla klingan kanske sitter monterad åt fel håll. Och när jag kikade igår så satt den mycket riktigt åt fel håll. Har försökt att skruva så mycket som möjligt själv med våra cyklar för att dels lära sej och dels spara in pengar på att inte behöva lämna in cyklarna så fort det är nånting. Men titt som tätt ställer man till med nånting som t ex detta och man blir påmind om att man inte är nån mekaniker direkt. Men det bästa med att lära sej av sina misstag är att det är väldigt liten risk att jag skulle råka göra samma misstag igen.
 
Har haft problem med växlarna på min cykel ända sen den var ny 2006. Dåligt grundinställd från butiken jag köpte den. Plus att man pillat alldeles för mycket själv på skruvar man egentligen aldrig borde röra. Men sista rundan jag skulle köra 2011 så gick framväxeln i bitar och jag bestämde mej för att byta ut både växelreglage, fram- och bakväxel. Tänkte att jag i samma veva skulle byta vevlager som slutade med att jag fick byta hela vevpartiet. Men nu är hela drivlinan Shimano 105 ifrån att ha varit en blandning mellan SRAM- och Shimano-komponenter och växlarna har aldrig gått så bra som nu.
 
Samtidigt har det ju hänt mycket i utvecklingen sedan 2006 men att köpa en cykel som kör samma komponentgrupp rakt igenom kan jag starkt rekommendera. Tyvärr är det många tillverkare som snålar och blandar olika komponentgrupper. Sandras cykel är Shimano Ultegra rakt igenom och är väldigt bra grundinställd av mekaniker på CykelCity. Så dom gånger hon klagar på att växlarna inte går riktigt perfekt så är det väldigt lite skruvande som behövs. I regel så skruvar man bara ytterst lite på vreden som sträcker vajern.
 
Fick lära mej via en instruktionsfilm på youtube att övriga skruvar som sitter på fram och bakväxel ska man undvika i största möjliga mån att skruva på. Det är sånt som kan behöva justeras när man byter bakhjul på cykeln. Men helst överlåter man skruvande på dom skruvarna till en duktig mekaniker på en cykelbutik.

Det ser ljust ut

Kategori:Allmänt

Börjar känna mej återhämtad efter helgens prövningar. Har insett att det nästan bara är en månad kvar innan det är dags för Göteborgsvarvet. Kan inte påstå att jag känner mej direkt taggad inför det, cyklingen är bra mycket roligare. Men tanken är att jag ska genomföra det ändå. Får bli ett löppass den här veckan och kanske två nästa vecka.
 
Det som är mycket roligare är att drömma och planera inför den cykelhelgen som kommer. Först 200km söder Brevetlopp på lördag, en runda jag aldrig tidigare cyklat men det lät som att det kunde vara lite backigare än de norra. Sen är tanken att göra som förra helgen, att köra söndagsrundan med klubben också som den här veckan är 95km.
 
Just nu ser väderutsikten för helgen riktigt ljus ut. 10 grader i skuggan, sol och svaga vindar. Man kan ju alltid hoppas på att det blir så i slutänden.
 
Hittade denna bild från 1/6 2009 då jag var ute på en lång härlig runda med klubben. Det här är livet!