ronnedal . se

Cykling och annan träning

Vätternrundan 2012 - SUB10

Kategori: Allmänt

Klockan var 3.30 och vi hade bestämt på förhand några stycken att träffas utanför Carlsunds Utbildningscenter där vi hade sovit. Eftersom jag inte hunnit testa min nya sadel nånting innan så fick det bli en snabbjustering innan vi drog iväg mot starten. Vädergudarna ville inte vara med oss och redan när vi började rulla mot start började det droppa lite. En av oss hade glömt sina vattenflaskor och fick vända halvvägs och göra lite extra uppvärmning.

Nere vid startområdet stod fler och väntade och jag passade på att justera sadeln ytterligare. En av oss höll på att bli rammad av en cyklist som fick för sej att man kan göra en skarp vänstersväng på grus med smala däck. Min son fick lära sej samma läxa när han skulle svänga upp på min systers uppfart när han var 5-6 år. För en del tar det bara lite längre tid innan man lär sej. Som tur var så klarade både han och vi oss bra.


Det var en härligt stämning i startområdet. Många kände sej nervösa, en del pladdrade på om allt möjligt för att dämpa nervositeten men många gjorde som jag själv ofta gör, går in i sej själva och försöker tänka igenom allting. Kollar över cykeln en extra gång, är det luft i däcken, är det vatten i flaskorna, sitter allt som det ska. Vi gick sent in i startfållan så alla andra i samma startgrupp stod redan där. De flesta hade planerat cykla snabbare än oss så det gjorde inget.

Bara sekunder efter vi ställt oss i startfållan var det dags att rulla fram till startlinjen. Jag och en till av kapterna ledde långsamt fram gruppen och plötsligt kände jag mej som i zonen jag brukar vara i när jag var yngre och tävlade i friidrott. Allting vart suddigt runt omkring förutom det jag fäste blicken vid, det var skarpt som inget jag kan beskriva. Samma fokus som jag många gånger sett i andra idrottsmäns ögon men var väldigt länge sedan jag själv kände det.

Starten gick och vi rullade långsamt iväg. Hann inte komma mer än ett par meter innan det låg tappade grejer på marken. En stänkskärm låg där och påminde mej om det enda jag hade glömt att packa ner. Och med tanke på vädret som väntade hade den gärna fått varit med. Jag startade med både regnjacka och regnskydd för benen direkt från början då vi ville undvika att stanna för klädstopp. Vi fick en bra start men tempot vart aningen ryckigt och lite onödigt hårt i de små uppför som var. Mycket var nog p g a att jaktinstinkten tog över när vi länge hade ögonkontakt med framförvarande SUB9-gäng.

Det lugnade ner sej men istället började det nu regna ordentligt. Inget ösregn, men ett sånt regn som man inte vill ha om man ska ut och cykla. Kände dock att mitt klädval var bra men kände också att de absolut rätta kläderna äger jag inte än. Den regnjackan jag har klarar bara någon lättare regnskur och det tog inte lång tid innan den började läcka. Mina skydd för benen visste jag att dom inte skulle hålla mej torra heller i så mycket regn. Men dom skyddade väldigt mot att få låren nerkylda av fartvinden när de är blöta. Skoöverdragen höll torrt ett tag men som resten av min skyddsklädsel visste jag att de hade samma syfte.

Det var helt underbara vägar ner mot Gränna där vi planerat vårat första stopp. Tänkte, vilken upplevelse det hade varit att cykla här under bättre väderförhållanden. Jag som tidigare bara kissat eventuellt en gång på 20 och 30 milsrundor vart tvungen att göra som många andra och kissa vid första stoppet. Jag hade hunnit tömma i mej 1½ flaska på vägen dit för jag ville inte lida av vätskebrist senare i loppet. Hade även hunnit tugga i mej en bar samt en halv bar redan innan start. Kände mej stark men aningen nerkyld av regnet.

Skyndade iväg snabbt för att fylla min tomma vattenflaska, det var inte ens kö till kranen. Borde ha varit en ledtråd till att om man behöver fylla på vätska så här tidigt i sånt väder kanske man har druckit för mycket. Var snabbt tillbaks vid cykeln och redo att köra, fanns inte så mycket att göra åt klädseln eftersom jag redan hade på mej mina regnkläder. De som inte redan hade sina på sej tog på dem och en vart tvungen att bryta p g a kylan. I väntan på att alla skulle bli klara sysselsatte jag mej med att lyfta min cykel över huvet och ner igen. Fick för mej för ungefär ett år sedan att det är ett bra sätt att få igång blodcirkulationen efter att ha sett ett avsnitt av Bear Grylls överlevnadsprogram. Han brukar alltid göra armhävningar för att få igång kroppen. Men då har ju han ingen cykel med sej på sina expeditioner heller.

Alla ville nu iväg men en av oss hade kommit på att han ville ha långfingrade handskar på sej. Och att få på ett par trånga handskar på blöta och frustna händer kan vara väldigt besvärligt. Folk stod nu och skakade och började bli ganska irriterade men till slut kunde vi rulla igen. Senast jag cyklade långt i regn var det ungefär samma väderförhållanden och då hade jag mina långfingrade windstopperhandskar på mej och jag frös så hemskt om händer. Fick tips att köra med kortfingrade istället om man inte har några riktiga regnhandskar då fingrarna på handskarna kan få en kylande effekt på fingrarna om de är gjorda av fel material. Och visst var det kallt att cykla kortfingrat, men inte i närheten av så kallt som det var med långa. Hade full funktion i händerna hela rundan. Var bara armbågarna som hade det lite kallt då det var vattenpölar i min s ka regnjacka.

Ostrategiskt så var det nedförsbacke direkt efter depån och hade man inte blivit nerkyld tillräckligt av att stå stilla vart det nu ännu kallare en liten stund. Passade på att stå så mycket som möjligt när det vart uppför. Var fullt medveten om att det skulle ta mer energi, men jag var ganska säker på att det fanns gott om energi. Här handlade det inte om att spara på energi utan att använda så många muskelgrupper som möjligt för att hålla uppe kroppsvärmen.

Närmare Jönköping fanns det ganska gott om tillfällen att praktiserat detta då det vart mer kuperat. Men en av oss som på förhand sagt att han kanske bara hänger på oss till Jönköping fick det jobbigt i backarna. Gav honom en hjälpande hand men han var redan för trött och orkade inte hänga på nedför mot Jönköping. Såg att han hela tiden hade onödigt stor lucka till framförvarande och när man kör i sida motvind får man jobba lika hårt som dom som är längst fram hela tiden om man lämnar så stor lucka och det hade ingen av oss orkat.

Genom Jönköping var det svårt att hålla ihop gruppen, men det var helt väntat tyckte en av våra kaptener som cyklat loppet förr. Här började det bli svårt att hålla andra cyklister ur våran grupp, mycket p g a oss själva, för det vart luckor i gruppen även fast vi körde relativt långsamt. Tidigare hade vi haft det lite lurigt med omkördningarna, men det var p g a att vinden kom sida mot och de vi körde om hamnade i lä när vi körde om och kunde därför höja farten utan att trampa hårdare. Inte mycket man kan göra åt det. Men erfarna och hjälpsamma cyklister man kör förbi känner till detta fenomen och låter en passera och sedan hänger dom på bakom istället.

Nu hade det slutat regna. Mycket tidigare än hur det hade sett ut på väderleksrapporten men de flesta frös fortfarande. Och som vanligt när man cyklar direkt efter det regnat så fortsätter det att regna, fast ner ifrån. Jag var rädd för att frysa så när vi gick in i våran andra depå i Fagerhult så vågade jag inte ta av mej utan körde vidare fullt påpälsad. Det var ju ändå medvind så då gör inte en fladdrande regnjacka så mycket i de farter vi höll. Apropå fart förresten, vad hade hänt med den? Ifrån att ha kört i ett relativt högt tempo i motvinden körde vi enligt min uppfattning långsammare nu när vi hade medvind. Mycket möjligt att det lutade lätt uppför en stor del av tiden men jag tyckte det gick långsamt. Men egentligen var det nog bra för mej. För att ha 3 lager klädsel runt låren gör att låren blir strypt så fort man tar i lite.

Åter igen fick jag ta en ordentlig kisspaus och började inse att jag måste minska på vätskeintaget, men hur mycket vågar man minska? Ryckte åt mej en bulle men den var väldigt torr så jag kastade hälften. En av oss frös om händerna och frågade om någon kunde hjälpa att öppna sadelväskan då det låg ett par torra handskar där i. Jag hjälpte gärna till och vart åter påmind om att det var nog ett bra val att köra kortfingrat. Att ha ett par extra handskar i sadelväskan var dock ingen dålig idé.

Detta stopp har jag för mej att det gick ganska smidigt och vi kom iväg ganska snabbt, eller så beror det bara på att jag hölls sysselsatt med att hjälpa andra. Vi rullade iväg och det tog inte lång stund innan jag var kissnödig igen, och inte lite kissnödig. Så där kissnödigt så man inte vet om man har allvarliga magbesvär eller om man verkligen bara är kissnödig. Fram tills dess hade jag gått med och dragit hela tiden men p g a detta kände jag att det var rätt tillfälle att gå bak och lägga mej och vila och hoppas att jag klarar mej tills nästa stopp. 3 mil kvar hörde jag nån säga. I snabb mattematik säger det ungefär en timme. En timme till skulle jag sitta på en cykel och vara så kissnödig att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Samtidigt som jag bara ville krypa ur alla kläder jag hade på mej som kändes som att det bara klämde åt hårdare.

Fler gick bak och vilade, en annan var också grymt kissnödig. Vi sa att vi får dra lärdom om detta och skaka på huvet nästa gång nån säger att man behöver dricka mycke även om det är dåligt väder. Till slut kom vi äntligen fram i Karlsborg och alla var kissnödiga. Här handlade det inte om att uppsöka en buske, här ställde de flesta upp sej på en rad mitt på en gräsmatta som inte kommer att lida av underbevattning på ett bra tag. Flaskorna var nästan tomma båda två. Men jag tog bara med en för jag tänkte att jag inte skulle behöva dricka så mycket mer eftersom jag redan druckit för mycket. Slösade lite tid då jag missade vart man skulle fylla på vatten, men hade ändå god tid att få av mej mina skyddskläder. Vilken befrielse! En frågade oroligt om man verkligen vågade ta av sej regnjackan då han hört att det eventuellt fanns mer regn att vänta närmare Motala. Jag sa att då tar jag gärna den risken och får cykla i regnet utan regnkläder.

Vi började rulla ut ur depån och skulle just få upp marschfart då helt plötsligt ett 50-tal cyklister kom på att stanna mitt i vägen. Jag försökte se om det var nån punka eller om nån gott i backen. Men dom tyckte visst att det var ett jättebra ställe att ha kisspaus på, fanns inte ens en parkeringsficka eller ett dike, bara ett vägräcke. Och där stod nu alla mitt i vägen, ja ja, det var inte värre än att vi tog oss förbi men snyggt var det inte.

Men nu kändes allt på topp, regnkläderna var borta, solen var framme. Rullade när mina benvärmare som mer kylde benen än att dom värmde nu när dom var blöta. Mina ben började fungera igen, jag kunde trycka på utan att låren stryptes. Det var stor fin väg, medvind, tempot skruvades upp. Vi körde förbi massor med cyklister. Det var så många och de låg i 3-4 led i bredd så vi vart tvugna att gå över i fel sida vägbanan för att ta oss förbi och la oss på 1 led då vi fick möte. Vi låg inge bra till där vi låg på fel sida vägbanan och jag var en av de som låg längst fram. Jag gick upp och tänkte ta en rejäl körning så vi tog oss förbi alla. Vi fick upp farten och jag växlade över till nästa men som inte riktigt orkade så jag gick upp igen och kände, här kan jag ligga och dra ett par mil om det behövs. Tog oss förbi och tänkte att jag kör på lite till så att alla tar sej förbi i omkörningen innan jag saktar in.

De började ropa bakom att jag måste sänka farten, alla var förbi om vi kunde återgå till 2-par. Ser efter en kort tid när jag ligger i vänstra ledet att någon i högra ledet vinglar till och har stuckit framhjulet mellan framförvarande par. Han går på en av deras bakhjul, går i backen och hans cykel landar mitt framför min. Har fått återberättat av den som låg bakom mej att det såg ut som att jag gjorde en blandning mellan att försöka väja och rycka upp cykeln för att ta mej över. Men det var redan för sent. Körde rätt in i cykeln, voltade runt och från att ha legat i 45km/h lätt nerför låg man nu där mitt på marken och det var cyklar och människor som låg överallt.


Tittade mej omkring och såg min cykel, en av mina vattenflaskor och mina glasögon som flygit av mej i krashen. De flesta var uppe ganska snabbt på fötterna men en kille låg kvar. En bil hade redan stannat och föraren hade hoppat ut och gormat order. Ring Ambulans! Stoppas bilarna från andra hållet! Samtidigt som han själv dirigerade alla hundratals cyklister som kom efter oss. Jag tog mej upp på fötter och kände att jag slagit i höften, armen, händer och axeln. Men inget inget blod rann nånstans och inget kändes brutet. Började vimsa omkring på vägen och plockade upp min flaska, mina glasögon och såg att en del av glasögonen var borta. Kan inte ha sett klok ut där jag staplade omkring och letade efter en liten grå gummi/plastbit på grå asfalt men jag hittade den.

Cykeln hade klarat sej väldigt bra. Ett av växel/bromshandtagen var snett men fungerade och var bara att vrida tillbaks. Snurrade på hjulen, kollade ekrar och allt så bra ut. Dock hade min alldeles nya sadel fått lite repor som kändes lite typiskt. Men min cykel mådde änd bättre än andras. En i våran grupp fick avsluta sin resa där med 2 ekrar som var av. Han hade ont i handen också men var i övrigt oskadd vad det verkade. Men en av oss låg som sagt fortfarande kvar på marken och fick order om att ligga kvar till ambulansen kommit på plats.


Nån som hade legat bakom oss som också åkte i backen hade fått punka och jag hjälpte honom med den sen fick jag höra att vi skulle fortsätta. Det var bara att hoppa upp på cykeln och rulla vidare. Såg direkt att mitt framhjul inte var riktigt rakt längre men inte värre att att jag kunde cykla i mål och behövde inte ens lätta på bromsen. Såg nu även att mina handskar var sönderslitna då jag tagit emot mej med händerna i fallet. Kände efter var milen gick att det gjorde ondare och ondare lite här och var men att det nog skulle gå ändå.

Det var med ca 7 mil kvar som olyckan hade inträffat och vi började prata om att nu är det ju inte mer än vad vi brukar cykla på träningar på tisdagar och torsdagar kvar. Men även fast vi försökte hålla upp stämningen kände jag mer och mer att min rygg inte alls mådde bra efter att ha åkt i backen. Vi vände nu upp mot vinden och det vart betydligt jobbigare att ligga med och dra. Många började känna sej trötta och olyckan hade kostat oss både tid och fokus. Tiden kvittade för min del, för mej hade det hela tiden bara handlat om att ta sej runt, och framför allt nu.

Allt fler fick det jobbigt och ett tag var det bara 5st som gick med och drog. Jag hade också gått bak och lagt mej för att vila då jag kända att även om jag hade ben kvar så var ryggen kass. Och då fanns det ingenting att trycka på med, varje tramptag gjorde ont. Jag bytte av en av våra grindvakter som såg stark ut så han kunde gå med och dra. Vi hade kantvind från höger och räddningen för mej var att jag låg i vänster led. Såg att den andra grindvakten hade det riktigt jobbigt i kantviden. I normala fall hade jag erbjudit mej att vi kunde växlat plats med jämna mellanrum. Men det kändes som att det aldrig skulle gå i skicket jag var i.

Vägen svängde och vi fick rak motvind. Det var bra för oss som låg bakom men ännu tuffare för de få som låg och drog. Jag kände att jag får offra mej och gå med och köra några varv, fler av de som legat bak tog också sitt ansvar och gav det lilla de hade kvar, dock hade vi redan tappat någon. Precis innan vi kom fram till Medevi kom vi ikapp en stor grupp med cyklister från Sundsvall, såg även nån med Percykel-tröja som tydde på att han kunde vara en cyklist från Hudiksvall. Vägen smalnade av och vi hamnade bakom dom. Jag la mej längst bak igen. En hade det jobbigt uppför backen så jag lånade ut en hjälpande hand. Väl uppe sa någon att nu är det slut på backar. Men allting är relativt. Allt som lutade mer än 1% uppför nu var jobbigt.


Det började bli riktigt varmt och jag fick ta och rulla ner armvärmarna. Och nu var vi på en av dom härligaste vägarna jag nånsin cyklat på. Lätt nerför slingrade sej vägen, den var inte mycket mer än en fil bred. Det var cyklister överallt, tänkte ett tag att om nån går i backen nu så kommer det inte gå nå bra. Men det var andra som inte var så försiktiga. Nån skrek, HÅLL HÖGER! och brännde förbi oss på utrymme som inte fanns. Vi låg längst till vänster och det var fullt med cyklister till höger om oss så det fanns ingenstans att ta vägen, och med tanke på hastigheten fanns det ingen anledning för någon att köra om. Men det tyckte ju inte alla. Det kom fler efter honom som bara måsta förbi. Kändes skönt att man körde i ett gäng som inte hade så bråttom att tiden är viktigare än sej själv och medcyklister.

Men när det planade ut blev även vägen bredare. Några började diskutera om vi skulle ligga kvar där vi låg och njuta av åkturen eller köra på. Jag bara hoppades på att alla skulle vilja ta det lugnt för nu var det rätt behagligt tempo. Jag kom ihåg att kort tidigare hade någon sagt att när det var lite mer än 20km kvar hade vi runt en timme på oss för att klara SUB10. Och eftersom det inte fanns nån risk att vi skulle köra sista biten under 20km/h i snitt såg jag ingen anledning att köra hårt. Men alla tycker ju inte som jag. Nån ropade, Nu kör vi! och drog iväg. Nu var det inge 2-parskörning längre. Dels så fanns det inget utrymme för det och dels så fanns det ingen som orkade. Nu låg alla på ett långt led och jag var en av de sista. Det gick nog bara runt på 2-3 cyklister framme som kände sej grymt starka men kändes inte som att dom brydde sej så mycket om de som var längre bak. Tror att jag hade 2 cyklister från våran grupp bakom mej när dom började köra på och nu var dom borta. Kändes som att jag var näst på tur att tappa.

Låg en väldigt stressig och överentusiastisk Stockholmare bakom mej som babblade på om allt möjligt och jag hade fullt upp med att bara överleva. Det som hade känts ganska bra direkt efter olyckan kändes nu rent förjävligt och jag hade tryckt fram distansen på min hastighetsmätare som visade att det var runt 2-3km kvar. Det gick undan och nu var det en massa vägbyggen med tillfälligt dragna vägar med fartgrupp. Som tur var kände jag mej klar i huvet så jag hade inga problem med det tekniska. Och det fanns hur mycket kraft som helst kvar i benen. Så varje gång vi körde i en rodell eller korsning och det vart ett igångdrag efter var det inga problem som helst att täcka luckan. Mitt problem var ryggen när jag satt ner och trampa, då hände det ingenting.

Helt plötsligt kände jag igen en vänstersväng trots att jag aldrig cyklat den tidigare. Kände nog igen den från nån film på tuben då jag sett nån målgång. Svängde runt och såg att det var ju målet vi var framme vid. Vi saktade in och samlade ihop de få som var kvar i gruppen och rullade sakta in i mål. Kikade på hastighetsmätare och den visade ett snitt på 32km/h. Någon sa att tiden vart 9h45m, rättades senare till 9h44m. Innebär ett totalsnitt på 30,2km/h på 295km.

Kommentarer

  • Lena isgren säger:

    Kul att kunna läsa om hur ni hade det resten av vägen

    2012-06-18 | 07:50:34
  • Stig Henningsson säger:

    Bra sammanfattning av rundan.Verkar som de flesta fick kämpa mot kölden ,konstigt nog frös jag ingenting
    kändes varmt o gött i regnet.Önskar jag hade kunnat dela med mig av värmen.Kollade GPS:en och med en snittpuls på 133 borde jag frusit.

    2012-06-18 | 09:45:10
  • Mamma säger:

    Hej!
    Har varit in och läst på din blogg idag. Läste om olyckan på Vätternrundan. Vilken tur att det gick så bra som det gjorde. Men det känns om om mamma velat vara med och klädd på dig med varma kläder i det kalla regnet. Vilken otrolig hastighet ni cyklade i med tanke på olyckan också. Hoppas att det aldrig blir så här dåligt väder på VT mer. Nästa gång borde ni åka bil och inte behöva hålla på att montera cyklar. Bo bekvämt behöver man också göra om man ska cykla så långt. Ta några dagar ledigt så ni hinner njuta lite också. Duktig cyklist är du. Kram

    2012-10-20 | 15:30:07
    Bloggadress: http://irmahr.blogg.se

Kommentera inlägget här: