ronnedal . se

Cykling och annan träning

Andra brevet avklarat

Kategori: Allmänt

Vi var väl som senast runt 14 pers som gav oss iväg från Statoil vid Fässbergsmotet imorse kl09.00 för att trampa 200km. Planen för dagen var att köra långsammare än förra gången men den planen sprack på en gång. Vi drog iväg i ett tempo som jag misstänkte skulle resultera i ett 29-tempo om vi höll samma snitt hela rundan. Tog inte lång tid innan vi tappat några som insåg att den farten var för hög. Fram till första stämplingen i Fjärås var vi 10st som hängde ihop. Som jag tidigare hade planerat åkte benvärmarna av till förmån för lite sol på bleka ben samt att låren skulle få jobba mera fritt då jag brukar bli besvärad av att de sitter lite för tight.
 
Men efter Fjärås skulle backarna börja. Tog inte lång stund innan 10 hade blivit 8. Backarna var väl inte så farliga till att börja med, men jag visste att banprofilen hade visat 2145 höjdmeter totalt. Och för er som har koll på hur många höjdmeter det brukar vara på ett lopp vet att i svenska mått mätt är 100 höjdmeter per mil är ganska mycket. Kände att benen fortfarande inte hittat nån superform men än så länge gick jag med ganska obehindrat även fast jag insåg att det här tempot skulle ta ut sin rätt.
 
Banan hade i sista stund blivit omritad så istället för att köra Björketorps backen från fel håll tog vi nu en mycket plattare väg. Så vi kan nog räkna bort dom där 145 från totalen. Väl framme i Björketorp kände jag att benen började kännas trötta och vi var fortfande i det som kändes som början av loppet. Det var fler som hade det jobbigt och även fast jag uppmanade att vi skulle ta det lugnare i uppförsbackarna så dundrade vi på i ett högt tempo. Ett tag när jag vände mej om och såg att vi höll på att gå från 8 till 4 så ropade jag åter igen och dom lugnade ner sej något. 3 till återanslöt och vi var 7 som cyklade vidare mot Kinna.
 
Strax före Kinna vart det ett tungt parti och vi vart 6. I Kinna var planen att ta ett längre stopp för att äta. Hörde någon sa, vi kan äta där på Macken. Och när man kommer från norrland så brukar Macken betyde bensin mack. Eller tapp som dom säger här i trakterna. Framför oss låg nu både en OK/Q8 och en McDonalds. Hmm,..undra vilken av dom han menade? Det vart McD. Beställde som jag brukar hamburgare utan lök. Dock verkar det ha varit praktikanter i köket så innan jag fått mina burgare hade dom andra ätit färdigt. Fick lite stressad kasta i mej burgarna och ansluta till dom andra som var redo att rulla.
 
Vägen ut ur Kinna gick segt uppför. Och att döma av farten verkar det inte som att någon tänkt att nu tar vi det lugnt så att alla kommer igång efter det långa stoppet, Nej, då, vi bränner på som att inget hänt. Jag fick gå på rött en lång stund för att inte bli ifrån körd. Beslöt mej efter det att inte gå med och dra tills jag återhämtat mej och svälja hamburgaren som kändes som att den var uppe i halsen igen. Det gick fortsatt undan och jag kikade på min hastighetsmätare och såg att vi fortfarande hade ett snitt strax över 29km/h. Jag kände att det var ett klokt val att inte längre dra men kände att jag aldrig riktigt återhämtade mej. Det var hela tiden mer eller mindre kuperat och så fort en backe kom blev jag påmind om att jag gått på för hårt.
 
Vi närmade oss Bollebygd och alla som cyklat där i närheten vet att det är grymt backigt. Men från det hållet vi kom nu hade jag aldrig cyklat. Det började gå segt uppför, följt av att det brantade till, fortsatte segt uppför och brantande till och så fortsatte det i vad som kändes som en mil. Tänkte, måtte detta sluta nån gång. Varje gång det brantade till kändes som att det här kan vara gången jag får släppa och köra solo resten. Men jag bet ihop och till slut var det äntligen en lång brant nedförsbacke följt av att vi nu skulle in i motvinden.
 
Jag gjorde mej så liten som möjligt längst bak där jag låg. Kom en backe över en järnväg och vips var vi framme i Bollebygd. Började inse nu att det började bli dags att förbereda sej mentalt på att cykla själv dom 65km vi hade kvar med mestadels motvind. Visste att det skulle bli backigt direkt ut ur Bollebygd men som tur var en av dom mindre backigare vägarna ut där ifrån. Som den stora klump som man är på runt 100kg vet jag att kortare backar där man kan trycka på och få med sej fart har jag inga problem att hänga med. Men när det blir långa backar med några procent för mycket så finns det risk att jag får gå på rött för länge. Nu cyklade man och hoppades på att dom andra skulle börja visa lite svaghetstecken så att farten kanske skulle mattas av lite, men icke.
 
Vi kom till sista stämpligen i Sätila där vi fyllde flaskorna en sista gång samt tog en glass i solen. Kommer inte riktigt ihåg hur glassen smakade, men då det var en TipTop och det är min favorit var den säkert god. När vi rullade iväg kände jag att oavsett hur mycket vi hade vilat så var benen tomma. Jag visste nu exakt hur sista biten hem skulle bli för jag har cyklat dessa vägar många gånger. Det är vägar som många betraktar som lättkörda men det finns så klart backar. Backar som kan leda till ensamhet. I backen upp mot macken/tappen vid Hällingsjö fick jag släppa. Det är en lång seg backe och det gick bara aningen för fort. Tror någon upptäckte att jag hade släppt och dom lugnade sej lite så jag hann ikapp.
 
Kändes som att jag fick använda mina absolut sista krafter för att ta mej upp för den sega backen, men jag visste att det nu skulle bli en lång nedför i rak motvind. Samtidigt visste jag att det skulle kvitta, för vid det här laget finns det inget som heter återhämtning. Frågan är bara hur mycket man kan kräma ur sina små ben. Hur mycket man kan fortsätta även när benen skriker slut och mjölksyran håller på att ta över kontrollen över kroppen. Jo, men lite till kan vi nog. Men snart inte mer.
 
Jag visste exakt vilka backar som var kvar. Frågan var nu bara vilken som skulle bli mitt slut. Men på nåt sätt lyckades jag hela tiden överträffa mej själv och hängde med över de backar jag var helt säker på att jag skulle tappa dom andra i. Till slut skulle vi över Balltorp. Jag har själv bott där och cyklat över där många gånger. Inget jag brukar göra frivilligt men nu var det bara att gilla läget. Jag släppte ganska snabbt in i backen. Mikael som även han började ta slut släppte också. Han är en riktig gentleman och jag vet inte om han släppte för min, hans egen eller för bådas skull. Men när det planade ut tog jag rygg på honom och han kunde hjälpa mej att återansluta en sista gång till de andra. Väl över Balltorp var vi ju istortsett framme. Bara en liten slakmota kvar bort mot Fässbergsmotet.
 
Kan ju säga att det inte känns nyttigt att pressa sej själv så hårt så länge när man känt att man varit slut i så många mil. Men nån typ av positiv effekt ger det säkert. Rullsnittet i mål vart 29,3km/h på min mätare. Långt över planerade och långt över min kapacitet just nu. Det tempot får det inte bli nästa helg då det är dags för 300km. Men imorron är det dags för en söndagsrunda med klubben på 95km till att börja med. Kommer bli lika fint väder imorron. Men jag är rädd för att mina ben inte kommer att vara med mer än halva rundan, sen får vi grisa på, på samma sätt som jag börjar bli van vid.

Kommentarer

  • Irma säger:

    Du är riktigt duktig som håller det här tempot i 20 mil. Skulle nog inte skada med en vilodag för dig i morgon. Men det är väl ingen idé att säga det. Numera skulle du nog få riktigt tråkigt att cykla med oss här i Hudik. Med våran lushastighet :-). Och Ski Bike & Run får nog tufft att häng på dig också.

    Svar: Hasigheten var inte tack vare mej. Jag är bara en ganska duktig "hängcyklist".
    Jens Ronnedal

    2013-04-20 | 23:49:00
  • Christian Behre säger:

    Bra jobbat, Jens! Det skall nog bil en duktig randonneur av dig också framöver.

    Svar: Tack, Christian!
    Jens Ronnedal

    2013-04-21 | 12:40:03

Kommentera inlägget här: