ronnedal . se

Cykling och annan träning

Vätternrundan 2013

Kategori: Allmänt

Efter att ha tränat ungefär samma mängd som förra året så pekade formkurvan högre men självförtroendet lägre. Jag hade kört Nationaldagsloppet några minuter snabbare trots en tuffare resa på loppet som tydde på att formen fanns där. Men ändå kände jag mej inte riktigt i den form jag hade hoppats på. Efter förra årets Vättern hade jag och Sandra kommit överens om att om vi skulle köra 2013 så skulle vi inte ta bussresan upp och inte sova över på Carlsund som de flesta andra. Förra året var det en massa spring hela natten där vi skulle sova och vi sov väl en varsin halvtimme. Tänkte att man kan inte misslyckas värre genom att jobba hela dagen, sen hem och sova och sen åka bil så man är framme lagomt till starten. Sandra hoppade över årets Vättern p g a problem med ryggen så hon ska inte cykla längre rundor innan hon tränat upp den, så hon ställde upp som min chaufför.
 
Sandra hade klivit upp väldigt tidigt på morron då hon börjar tidigare än mej så hon hade inga problem att somna efter jobb, det hade jag inte heller men sov inte mer än 2 timmar högst. Vaknade och började för första gången känna stor förväntan inför loppet. En timme senare vaknade Sandra och vi började packa och drog iväg lite tidigare än planerat. Jag kunde inte sova på hela bilresan och Max i Mjölby var stängt när man ville ha en sista Frisco innan loppet. Vi stannade till i Motala city och kunde konstatera att det som enligt väderprognosen blåste, och det blåste kraftigt. Var svårt att se exakt från vilket håll då vinden styrs av byggnader men det var nog sydvästig som enligt prognosen. Vi hämtade ut min nummerlapp och åket vidare till Carlsund.
 
Väl framme kollade jag över cykeln och satte fast nummerlappen. Bytte om och satte oss sedan i matsalen och tittade lite på en film och väntade på att resten av SUB10-gänget skulle vakna. Hade ett tag tänkt att frukosten på Carlsund aldrig kunde vara sämre på lördagmorron än vad den var förra året. Men tog för säkerhet med oss en låda pannkakor och en massa annat gott att kalasa på. Och tyvärr så när jag såg vad andra åt kan jag bara bekräfta att fukosten om möjligt var ännu sämre än förra året. När man ska köra ett lopp på 30 mil förväntar man sej nåt i stil med en ordentlig hotellfrukost. Den här frukosten har inte ens en plats på någon form av skala och att man betalar pengar för den gör det hela bara tragiskt.
 
 
 
Den ivriga förväntan inför loppet var nu som bortblåst och jag kände mej inte direkt laddad för att cykla 30 mil. Och att första 10 skulle vara i sidamotvind kändes lite motbjudande. Man försökte trösta sej med att det skulle bli bättre vindar senare. Vi rullade ner till starten och samlade ihop oss så gott det gick. Vi var 26 pers som skulle hjälpas åt runt sjön. Förra året hade vi varit 20 men tappat ganska många på vägen så jag tror vi bara var 8 pers som rullade i mål tillsammans. Mitt egna mål var att många fler skulle med i mål i år. Vad det blev för tid kvittade lite eftersom det inte handlade om att köra på toppen av min förmåga utan förväntade mej samma tempo som förra året.
 
Det var väldigt mycket bättre att stå i startfållan med hela gänget när man visste att det skulle bli en regnfri runda. Det var nog bara 11-12 grader i luften och blåste som sagt kraftigt. Jag hade valt att bara köra med mina tunna korta cykelbyxor, en underställs tröja som är tät på framsidan för att skydda från att bli nedkyld, kortärmad tröja, armvärmare och korta cykelhandskar. Hade heller inga överdrag till skorna. Jag visste att det skulle bli lite kallt första milen men riktigt skönt sen när värmen skulle komma. Klädseln var raka motsatsen mot för förra året då jag tagit på mej alldeles för mycket. Enda likheten var att jag hade valt kortfingrade handskar.
 
Starten gick och vi rullade långsamt iväg ledda av motorcykeln ut ur Motala. Jag hade missats vad som hade sagts på mötet som gänget hade kvällen innan så jag visste inte exakt hur snacket hade gått. Men förstod att vi skulle ta det lugnt ner till Jkpn med tanke på vinden. Men det gick väldigt ryckigt. Jag låg långt fram när Motorcykeln släppte, vi drog upp ett lagomt tempo medans det gick lätt uppför. Hamnade längre bak i rotationen och det kom en lätt ner för som vi fick bromsa oss ner i 26km/h. Förstod inte riktigt hur man resonerade längst fram men min tanke var att snart kommer SUB11-gänget och drar förbi oss när dom lessnar. Dom var i samma startgrupp som oss och jag misstänkte att dom säkert låg kloss bakom oss tills vi fått upp tempot för att sedan släppa.
 
Problemet när någon drar ner tempot i en grupp är när nästa cyklist går upp för att rätta till så det blir ett bättre tempo går det oftast för fort istället. Och så fortsatte det länge. Några gick upp och bromsade varje gång dom var längst fram och några drog upp farten. Att vara en stor grupp cyklister som tränat väldigt länge inför ett lopp och dom står där adrenalinstinna på startlinjen och man säger åt dom att nu ska vi ta det lugnt dom första 10 milen är inte så lätt. Det svåra är även att för många försöker att rätta tempot efter hastighetsmätaren istället för hur mycket tryck man lägger i pedalerna. Har man en marschfart på 30km/h så måste man köra snabbare när det går nerför och även släppa av ordentligt när det går uppför.
 
Vi vart omkörd av en annan klunga som bara höll aningen högre tempo än oss. Vi hängde på dom och fick en väldigt behaglig resa ett tag. Men när backar kom så ropades det bak ifrån att alla inte orkade i det tempot så vi fick släppa. Men det var nog bra den biten vi fick vila från att ligga och dra i motvinden.
 
Kände efter ett tag att även fast jag tänkt på att inte dricka lika mycket innan som jag gjorde förra året så började jag bli besvärande kissnödig. Men fram till första depån i Gränna hade jag bara druckit 2 munnar vatten istället för att nästan tömt 2 flaskor som förra året. Det enda jag använde detta stoppet till var att kissa, sen stod jag bara och väntade på att de andra skulle komma tillbaks som sprang in i depån. Vi rullade vidare och nu kändes det mycket bättre. Förutom att när jag fått för lite sömns så brukar jag få en konstig känsla av uppblåsthet i magen. Satt och tänkte på att om jag nånsin ska våga satsa på att köra Vättern på max så måste jag sova bättre innan. Min kropp funkar inte med bara 2 timmars sömn. Men det var inte värre än att man kan cykla på i SUB10-tempo.
 
Den ojämna körningen i gruppen fick mej att välja att lägga mej bakom grindvakterna. Men om det var nånstans man kände av den ryckiga körningen så var det där. Hörde hela tiden gnäll bakifrån om hur ryckigt det gick och jag kunde inte annat än att hålla med. Min tanke från början var att vi hela tiden skulle ha 6-7 pers som inte gick med i rotationen utan bara låg och cruisade med bakom grindvakterna. Enligt våran kapten hade han även föreslagit det men det var ingen som var intresserad av det. Problemet när man är för många som går runt är att det lätt blir oreda och det var precis det vi fick uppleva. Men det är jobbigt att köra så ryckigt både för dom i rotationen och dom som ligger och försöker vila bakom.
 
Resan genom Jkpn gick mycket bättre i år än förra året. Gruppen sprack av flera gånger förra året av för mej okända skäl. I år rullade vi på snyggt igenom trots att det var trångt ibland när vi hela tiden cyklade förbi andra grupper av cyklister. Vet inte om dom hade dragit om vägen i år men den kändes aningen smidigare. Nu hade vi tampats färdigt med motvinden för den här gången. Nu hade vi sida med och ibland rak medvind beroende på hur vägen svängde, men vi hade lite backar att ta hand om innan vi kunde njuta av vinden fullt ut.
 
Det var flera som var trötta efter att ha legat och dragit länge i motvinden som nu gick bakom grindvakterna för att vila. Och ju fler som gick bak ju bättre kände jag att rotationen gick. Dock såg man att vissa ofta lämnade luckor i gruppen och några växlade led för tidigt längst bak. Fenomenet som blir av att växla för tidigt är att det blir en svans på 3-4 cyklister i ena ledet och en lucka från sista cyklist i det andra ledet bak till grindvakten. Det gör att jobbet som grindvakt blir onödigt jobbigt då denne inte har någon som skyddar från vinden.
 
Vi fortsatte att rulla på i ett bra tempo trots att mycket kunnat varit bättre. Vi hade passerat Hjo och jag hade inte full koll på vart men nånstans hade vi tappat några cyklister. Enda problemet med att ha folk som ligger bakom grindvakterna och vilar är att man har dålig koll på om dom släpper kontakten med gänget. Så det är viktigt att man inte väntar tills man blir för trött innan man går bak dit för att vila. Vägen kändes som att den bara gick nerför hela tiden. Visst, det var uppför ibland men bara långa uppför som knappt kändes i medvinden.
 
Förra året hade vi haft vårat sista stopp i Karlsborg men i år var planen Boviken istället. Men det var lite missförstånd och kanske lite tecken på trötthet när vi passerade Karlsborg. En ropade och frågade om vi skulle vänster eller höger in i depån. Vi ropade vänster och han svängde höger. Men han var snabbt med i gruppen igen. Väl framme i Boviken så kändes det som att alla som tidigare år hade kört Vättern hade tänkt att vi kör Boviken i år istället för Karlsborg. Det var folk överallt, man undrade om det var en camping eller en depå man kört in i. Jag kände mej lite snurrig i huvet och var stående bara och tittade mej okring innan jag insåg att jag måste hitta nånstans att göra av min cykel och fylla på vatten snabbt för att hinna med att kissa också.
 
Hittade 1½ kvadratmeter att lägga cykeln på. Fyllde på vatten i båda flaskorna, stoppade en bulle i bakfickan, stoppade en maxximtablett i en av flaskorna tog cykeln och gick iväg till dom andra och hoppades på att hinna med att kissa. Dom andra ropade att det var dags att rulla. Jag sa, kör ni så kommer jag ikapp. Men det var såna som trots allt var långsammare än mej i depån så jag hann gott och väl. Enda jag glömde bort var att öppna några fler bars. Det går att öppna barsförpackningar när man cyklar också men när man börjar bli trött är det bra att man gör det när man är i depå istället. Det började bli lite dimmigt i ögonen och jag var trött. Men inte trött i benen, så där trött man blir när man inte sovit tillräckligt. I övrigt kände jag mej hur stark som helst.
 
Vi rullade vidare mot Hammarsundet och snart var det dags för motvind/sidamotvind igen. Jag hade tidigare i några omgångar gått med och dragit men lessnat på att några alltid släpper luckor så det blir onödigt jobbigt. Jag låg nu igen bakom grindvakterna i väntan på att mer draghjälp skulle behövas. Och motvinden tog ut sin rätt. Fler och fler som hade gått med och dragit droppade av och flera av oss som hade legat bak och vilat gick nu fram istället. Lite så som hade varit min tanke från början. Gick väldigt mycket smidigare i rotationen nu än det hade gjort tidigare. Men vi körde nästan löjligt långsamt i backarna. Men det var bara att anpassa sej och ta det lugnt så vi kunde trycka på när det var nerför sen istället. Och det gick ganska bra undan nerför.
 
Vi svängde in till Medevibacken där vi möttes av ganska många som hejjade på oss upp för backen. Ett utbrytningsförsök kom här och jag var grymt frestad att hänga på men hejdade mej själv. Vi fortsatte i ett rätt bra tempo efter backen men många började bli trött nu. Räckte med minsta lilla farthöjningen eller ett litet motlut så ropades det lucka på en gång. När vi bara hade 5km kvar kände jag för första gången att benen började bli lite trötta. Men det hade varit ett bra distanspass och förhoppningsvis kommer man ha nytta av detta när det blir dags för Velofondo och Gran Fondo i slutet av sommaren.
 
Vi rullade in i målet i en snygg formation 20 minuter snabbare än förra året. Och nu var vi 23 av 26 som rullade in i målet samtidigt istället för förra året då vi var 8 av 20. Har jämfört lite tider mellan årets och förra årets mellantiden och totaltider och p g a vinden gick det lite långsammare ner till Jkpn och lite snabbare norrut. Sen syns det ganska tydligt att vi bra precis tappade dom 20 minuter vi var snabbare i år när vi var i backen. Men på förhand trodde jag att vi skulle hamna på närmare 9 timmar än vi gjorde. Men hade vi inte kört så ryckigt så kanske vi både hade kunnat kört snabbare samt inte tappat dom 3 vi tappade.
 
 
 
 
 
Att det skulle bli Vättern igen nästa år känns lite avlägset just nu. Dels så har dom höjt anmälningsavgiften med 500kr för dom som föranmäler sej i en grupp och dels så finns det många andra cykellopp jag skulle kunna tänka mej att köra istället.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: